Swedish GC

Innan synden kom in i världen, kunde Adam och Eva personligen samtala med sin Skapare, men då de genom syndafallet skilde sig från Gud, berövades människosläktet denna förmån. Genom återlösningsplanen bereddes dock en väg, för jordens inbyggare att fortfarande ha förbindelse med himmelen. Gud har meddelat sig med människorna genom sin Ande, och gudomligt ljus har förmedlats åt världen genom de uppenbarelser han givit sina utvalda tjänare. »Människor, drivna av den helige Ande, talade vad som gavs dem från Gud. » 2 Petr. 1:21.

Under de första två tusen fem hundra åren av mänsklighetens historia fanns ingen skriven uppenbarelse. De som blivit undervisade av Gud meddelade andra sin kunskap muntligen, på vilket sätt den uppenbarade sanningen sedan fördes vidare från far till son genom följande generationer. Först på Moses' tid började man använda det skrivna ordet. Gudomliga uppenbarelser blevo upptecknade i en inspirerad bok. Detta verk fortsatte sedan under den långa tidrymden av sexton hundra år -- från Moses, som skrev historien om skapelsen och laggivningen, till Johannes, som upptecknade evangelii mest sublima sanningar.

Bibeln hänvisar till Gud som sin författare. Likväl är Bibeln skriven av människor, och de olika böckernas särpräglade skrivsätt vittnar om de olika författarnas karaktär. De uppenbarade sanningarna äro alla ingivna av Gud (2 Tim. 3:16), likväl äro de uttryckta i mänskligt språk. Den Oändlige har genom sin helige Ande upplyst sina tjänares sinnen och hjärtan. Han har talat till dem genom drömmar, syner, symboler och sinnebilder, och de som sålunda blevo delgivna den uppenbarade sanningen ha framställt den på mänskligt språk.

Då Bibelns böcker äro skrivna under skilda tider och av män, som förete stora olikheter, då det gäller rang och livskall såväl som intellektuell och andlig begåvning, visa dessa böcker stor olikhet i framställningssätt och en rik omväxling i fråga om ämnesval. De olika författarna ha använt olika uttryckssätt, och samma sanning framställes ofta mera intrycksfullt av en del än av andra.

Emedan sanningen framställes av olika personer, avhandlas den på olika sätt. En författare har fått ett djupare intryck av en sida av saken, och han betonar de sidor som överensstämma med hans erfarenheter eller hans förmåga att iakttaga och värdesätta, medan en annan framhåller en annan sida av saken. Under den helige Andes ledning framställa sålunda båda vad som gjort det djupaste intrycket på deras eget sinne. Sålunda framhålles sanningen på olika sätt, men en fullkomlig harmoni råder mellan dem alla. Och de sanningar som sålunda uppenbaras förenas till en fullkomlig helhet, som motsvarar människans behov i livets alla förhållanden och växlande erfarenheter.

Det har behagat Gud att genom mänskliga redskap meddela världen sin sanning. Han har själv genom sin helige Ande gjort dessa redskap dugliga att utföra detta verk. Han ingav dem vad de skulle säga .och vad de skulle skriva. Sanningens skatt anförtroddes åt jordiska lerkärl, men den är icke desto mindre från himmelen. Vittnesbördet meddelades på människornas ofullkomliga språk, men det är likväl Guds vittnesbörd, och Guds lydiga, tillitsfulla barn se däri härligheten av en gudomlig kraft, full av nåd och sanning.

Vår Frälsare lovade, att Anden skulle komma och han skulle förklara Ordet för Guds tjänare samt tydliggöra det och visa, hur dess lärdomar skulle tillämpas. Och då Bibeln tillkommit genom Andens ingivelse, så kan Andens undervisning omöjligen strida mot Ordets lära.

Anden blev ej given och kan ej heller någonsin givas för att ersätta det skrivna Ordet, ty Skriften säger uttryckligen, att det skrivna gudsordet är den måttstock, enligt vilken all lära och erfarenhet skall prövas. Aposteln Johannes säger: »Tron icke var och en ande, utan pröven andarna, huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i världen. » 1 Joh. 4:3. Och Jesaja förklarar: »Till lagen och vittnesbördet! Om de ej tala i överensstämmelse med detta ord, är det emedan intet ljus är i dem.» Jes. 8:22, eng. övers.

I harmoni med Guds ord skulle den helige Ande fortsätta sitt verk under hela evangelii hushållning. Under den tidrymd, då Gamla och Nya testamentet blevo givna, fortsatte den helige Ande att alltjämt meddela särskilda personer ljus från ovan, förutom de uppenbarelser som förekomma i den heliga Skrift.

Jesus lovade sina lärjungar: »Hjälparen, ,den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära, eder allt och påminna eder om allt vad jag sagt eder. » »Men när han kommer, som är sanningens ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen; . . . och han skall förkunna för eder vad komma skall.» Joh. 14:26; 16:13 . Skriften lär tydligt att dessa löften tillhöra Kristi församling under alla tider och att de alls inte äro inskränkta endast till apostlarnas dagar. Frälsaren giver sina efterföljare denna försäkran: »Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.» Och Paulus förklarar att Andens gåvor och uppenbarelser gåvos till församlingen till att »göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp, till dess vi allasammans komma fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet». Ef. 4:12-13.

Genom profeten Joel har Herren lovat en särskild utgjutelse av sin Ande i omedelbar förbindelse med Herrens stora dag. Joel 2:28. Denna profetia blev delvis uppfylld genom Andens utgjutelse på pingstdagen, men den skall bli fullständigt uppfylld genom den gudomliga nådens uppenbarelse, som. skall åtfölja evangelii avslutande verk.

Den långa striden mellan ljus och mörker har genom den helige Andes upplysning blivit framställd för den som skrivit dessa sidor. Gång efter annan har jag fått nåd att se utvecklingen av den stora striden mellan Kristus, som är livets Furste, vår frälsnings upphovsman, och Satan, som är det ondas furste, syndens upphovsman, den förste överträdaren av Guds heliga lag. Den fiendskap Satan hyser mot Kristus har han även riktat mot Kristi efterföljare. I hela den förflutna tidens historia kunna vi spåra samma hat mot Guds lags principer, samma bedrägliga förfaringssätt, varigenom villfarelsen framställes som sanning, mänskliga lagar sättas i stället för Guds lag och människor förledas till att dyrka det skapade i stället för Skaparen.

Allteftersom Guds Ande för min själ uppenbarat Ordets stora sanningar samt händelser i det förflutna och framtiden, har han bjudit mig att för andra kungöra vad som sålunda blivit uppenbarat - att framställa denna strids historia i det förflutna och i synnerhet framställa den så, att den skulle sprida ljus över den nära förestående striden. Med detta i sikte har jag sökt på ett sådant sätt samla och ordna händelserna i Guds folks historia, att man skulle kunna se utvecklingen av de stora sanningar, som under olika skeden blivit givna för att sätta världen på prov -- sanningar som uppväckt Satans vrede och en förvärldsligad kyrkas fiendskap, men som bevarats av de vittnen som »icke så älskade sitt liv, att de drogo sig undan döden».

I dessa skildringar kunna vi se en förutsägelse av den strid som förestår oss. När vi betrakta denna kamp i Guds ords ljus och under den helige Andes ledning, kunna vi se den ondes bedrägliga anslag avslöjade samt de faror, vilka alla måste undfly som vilja befinnas ostraffliga inför Herren vid hans återkomst.

Avsikten med detta arbete är inte så mycket att framställa nya sanningar angående den stora striden i det förflutna som att framhålla fakta och grundsatser, som ha inflytande på kommande händelser. Men alla dessa företeelser i det förflutna få en ny betydelse, då de betraktas som ett led i kampen mellan ljusets och mörkrets makter. Genom dem kastas även ljus över framtiden och över deras väg, vilka liksom reformatorerna fordom skola kallas att vittna om Guds ord och Jesu vittnesbörd och därigenom utsättas för faran att förlora alla jordiska ägodelar och förmåner.

Syftet med detta arbete är att framställa den stora striden mellan sanning och villfarelse, att uppenbara Satans snaror och de medel, genom vilka man med framgång kan motstå honom, vidare att ge ett tillfredsställande svar på den stora frågan om det ondas och det godas inbördes förhållande, att kasta sådant ljus över syndens upprinnelse och slutliga utplånande, att Guds rättvisa och barmhärtighet mot hans skapade varelser fullkomligt uppenbaras samt att visa hans lags heliga och oföränderliga beskaffenhet. Författarinnans innerliga bön är att detta arbete må bli ett medel att befria många själar från mörkrets makt och ge dem del »iden arvslott som de heliga hava i ljuset», till hans ära, som har älskat oss och utgivit sig själv för oss. E.G. W.

»0 att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid, då du var sökt.» Luk. 19:42-44.

Från Oljebergets topp skådade Jesus ut över Jerusalem. Vacker och fridfull var den syn som mötte hans blickar. Det stundade till påsk, och från alla länder församlade sig Jakobs efterkommande för att fira den stora nationella högtiden. Mitt ibland trädgårdar, vinplanteringar och grönskande sluttningar, beströdda med pilgrimernas tält, höjde sig de terrassformiga kullarna, de ståtliga palatsen och de massiva fästningsverken, som utmärkte Israels huvudstad. Det var som om Sions dotter i sin stolthet ville säga: »Jag tronar som en drottning . . . och aldrig skall jag veta av någon sorg» - nu lika älsklig och lika viss om Herrens ynnest, som då den kungliga skalden århundraden förut sjöng: »Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, berget Sion . . . den store Konungens stad.» Ps. 48:2.

Man hade fri utsikt över de praktfulla tempelbyggnaderna. Den sjunkande solens strålar upplyste templets snövita marmormurar och återspeglades av den förgyllda porten och av gyllene torn och tinnar. Så låg staden där - den stad, som kallades »skönhetens fullhet», den judiska nationens stolthet. Vilken israelit kunde betrakta denna syn utan en känsla av glädje och stolthet?

Men det var helt andra tankar som upptogo Jesu sinne. »Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den. » Luk. 19:41. Mitt under triumftågets allmänna jubel, medan man svängde sina palmkvistar, medan glada hosiannarop genljödo från höjderna och tusende röster utropade honom till konung, överväldigades världens Frälsare plötsligen av en hemlighetsfull sorg. Han, Guds Son, Israels Utlovade, vars makt hade besegrat döden och kallat dess fångar från graven, han fällde tårar. Inte på grund av någon vanlig bedrövelse utan till följd av en stark, obetvinglig själsångest.

Mer än ett årtusendes historia om Guds särskilda ynnest och beskyddande omsorg gentemot det utvalda folkets låg för Jesu blick. Gud hade gynnat Jerusalem mer än någon annan plats på jorden, han hade »utvalt Sion», han hade velat ha det till »sin boning ». Ps. 132:13. Där hade heliga profeter under århundraden förkunnat sina varningsbudskap. Där hade Herren uppenbarat sin närvaro i härlighetens sky över nådastolen. Hade Israel som nation hållit fast vid troheten mot Herren, så skulle Jerusalem ha stått till evig tid, utvalt av Herren. Jer. 17:21-25. Men detta gynnade folks historia var ett vittnesbörd om avfall och uppror. De hade motstått Guds nåd, missbrukat sina förmåner och förspillt sina tillfällen.

Med ömmare kärlek än en fader kan hysa till sin son, skickade Herren »sina budskap till dem titt och ofta. . . ty han ömkade sig över sitt folk och sin boning». 2 Krön. 36:15; 2 Mos. 34:6. Då varningar, föreställningar och tillrättavisningar ingenting kunde uträtta, sände han dem himmelens bästa gåva. Ja, han utgjöt alla himmelens välsignelser med denna gåva. Guds egen Son sändes till den obotfärdiga staden - sändes med en sista vädjan.

I tre år hade härlighetens Herre gått in och ut bland sitt folk. Han »vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld». Han läkte dem som hade ett förkrossat hjärta, försatte de fångna i frihet, gav de blinda syn, fick de halta att gå och de döva att höra, han renade de spetälska, uppväckte de döda och förkunnade evangelium för de fattiga.

Fastän de lönade honom med ont för gott och med hat för kärlek (Ps. 109:5), fullföljde han ståndaktigt sin mission. Aldrig stötte han ifrån sig dem som sökte hans hjälp. Nådens böljor som slogos tillbaka av dessa hårda hjärtan, strömmade ut över dem igen i en ännu större fullhet av outsäglig, medlidsam kärlek.

Nådens och hoppets dag närmade sig hastigt sitt slut. Guds vredesbägare var nästan full. De svarta olycksmoln som genom århundradens avfall och uppror hade samlat sig över dem, voro färdiga att uttömma sig över ett skuldbelastat folk. Och den som allena kunde frälsa dem från det hotande ödet hade de föraktat, hånat, förkastat, och snart skulle de korsfästa honom. När Kristus blev upphängd på Golgata kors, skulle Israels tid som ett av Gud gynnat och välsignat folk vara förbi. Förlusten av blott en enda själ är en olycka, som på intet sätt kan uppvägas av alla världens skatter. Men när Kristus betraktade Jerusalem, upprullades för honom en hel stads, ett helt folks undergång, den stads, det folks, som Gud en gång utvalt till att vara hans särskilda egendom.

Då han skådade framåt i tiden, såg han förbundets folk skingrat i alla länder »såsom vrak på en ödslig strand». I den timliga vedergällning, som snart skulle drabba Jerusalems inbyggare, såg han endast de första dropparna av den vredesskål, som de i yttersta domen skulle komma att tömma ända till botten. Gudomligt medlidande och innerlig kärlek togo sig uttryck i dessa ord: »Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat.» Matt. 23:37. Går du förlorad, bär du ensam skulden.

Kristus såg i Jerusalem en symbol av världen, som är förhärdad i otro och uppror och som hastar framåt för att möta Guds vedergällande straffdomar. Ett fallet släktes nöd tyngde hans själ och framtvingade detta bittra klagorop från hans läppar. I människosläktets elände, tårar och blod såg han ett utslag av syndens verk. Hans hjärta fylldes av outsäglig medkänsla för de olyckliga och lidande på jorden. Han kände en brinnande längtan att hjälpa dem alla. Men icke en gång hans hand fick hämma det mänskliga lidandets flod; endast några få ville uppsöka sin ende hjälpare. Han var villig att utgiva sin själ i döden för att bereda dem frälsning; men endast få ville komma till honom för att få liv.

Himmelens Majestät i tårar! Den evige Gudens Son bedrövad i anden, nedtyngd av själsångest! Det var en syn som fyllde hela himmelen med förundran. Denna scen visar oss hur övermåttan syndig synden är. Den visar vilken svår uppgift det är även för Allmakten att frälsa den skyldige från följderna av den gudomliga lagens överträdelse. Då Jesus skådade framåt till det sista släktet, såg han världen insnärjd i ett bedrägeri, liknande det som förorsakade Jerusalems förstöring. Judafolkets stora synd var, att de förkastade Kristus. Kristenhetens stora synd skulle bli förkastelsen av Guds lag, som är grundvalen för hans regering i himmelen och på jorden. Herrens befallningar skulle bli aktade för intet. Miljoner som befunno sig i syndens fjättrar, i Satans träldom, hemfallna åt den andra döden, skulle vägra att lyssna till sanningens ord på sin besökelses dag. Sällsamma förtrollning! Förskräckliga blindhet!

Två dagar före påsk, då Jesus för sista gången lämnade templet efter att ha bestraffat de judiska rådsherrarnas hyckleri, går han med sina lärjungar åter ut till Oljeberget och sätter sig ned med dem på den gräsbevuxna sluttningen med utsikt över staden. Än en gång betraktar han dess murar, dess torn och dess palats. Än en gång låter han sina blickar vila på templet i dess bländande prakt -ett skönhetens diadem, som kröner det heliga berget.

Kristi förutsägelse om templets förstöring hade fyllt lärjungarna med förvåning och fruktan, och de önskade få närmare förklaring över hans ord. I över fyrtio års tid hade man satt in rikedom, arbete och arkitektonisk konst på att förhöja dess glans. Herodes den Store hade ödslat både romersk förmögenhet och judiska skatter därpå, och även världsrikets kejsare hade riktat det med sina gåvor. Massiva block av vit marmor av nästan fabelaktig storlek, för ändamålet ditforslade från Rom, utgjorde en del av byggnadsmaterialet. Dessa hade nu lärjungarna gjort Mästaren uppmärksam på, sägande: »Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader! »

För de uppmärksamma lärjungarna omtalade Jesus de straffdomar, som skulle drabba det avfallna Israel, och isynnerhet den vedergällning som rättmätligen skulle komma över dem, därför att de förkastade och korsfäste Messias. Omisskännliga tecken skulle föregå den förskräckliga uppgörelsen. Denna fruktade stund skulle komma hastigt och oförmodat.

Under Herodes' regering hade Jerusalem inte endast blivit i hög grad förskönat, det hade även genom uppförandet av torn, murar och fästningsverk i anslutning till lägets naturliga säkerhet gjorts till synes ointagligt. Om någon vid denna tidpunkt hade framkommit med en ofentlig förutsägelse om dess ödeläggelse, skulle han liksom Noa på sin tid betraktats som en förryckt olycksprofet. Kristus hade emellertid sagt: »Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.» Matt. 24:3. Guds vrede hade upptänts mot Jerusalem på grund av dess synder, och dess hårdnackade otro gjorde domen viss.

Efter att Jesus själv hade uttalat domen över Jerusalem, dröjde Herren närmare fyrtio år med att sända sina straffdomar över staden och folket. Förunderlig var Guds långmodighet mot dem som hade förkastat hans evangelium och dräpt hans Son. Liknelsen om det ofruktbara trädet var en framställning av Guds handlingssätt mot judafolket. Befallningen hade utgått: »Hugg bort det. Varför skall det därjämte få utsuga jorden?» Luk. 13:7. Men i sin barmhärtighet sparade Herren det ännu en liten tid. Det fanns ännu många bland judafolket som icke kände Kristi karaktär och verk. Och barnen hade ej haft de tillfällen eller fått det ljus som deras föräldrar stött ifrån sig. Genom apostlarnas och deras medarbetares förkunnelse skulle Gud låta ljuset skina för dem. De skulle få tillfälle att se, hur profetian blivit uppfylld icke blott genom Kristi födelse och levnad, utan även genom hans död och uppståndelse. Barnen blevo ej förkastade för föräldrarnas synder; men då de, med sin vetskap om det ljus föräldrarna. hade fått, också förkastade det ytterligare ljus de själva erhöllo, blevo de delaktiga i föräldrarnas synder och fyllde sitt syndamått.

Tecken och under visade sig, varslande olycka och dom. Vid midnattstid sken ett onaturligt ljus över templet och altaret. Vid solnedgången såg man i molnen bilder av stridsvagnar och krigare som ordnade sig till strid. Präster som hade nattjänst i helgedomen förskräcktes av mystiska ljud. Jorden darrade, och man. hörde en mängd röster som ropade: »Låtom oss draga bort härifrån!» Den östra porten, som var så tung att tjugo män knappast kunde svänga den, och som stängdes med väldiga bommar, fästade djupt i den massiva stenläggningen, blev mitt i nattsen öppnad av osynliga händer.1

Inte en enda kristen omkom vid Jerusalems ödeläggelse. Kristus hade varnat sina lärjungar, och alla som trodde hans ord aktade på det utlovade tecknet. » När I fån se Jerusalem omringas av krigshärar», sade Jesus, » då skolen I veta att dess ödeläggelse är nära. Då må de som äro i Judeen fly till bergen, och de som äro inne i staden må draga ut därifrån.» Luk. 21:20-21.

Efter att romarna under Cestius hade omringat; staden, upphävde de oväntat belägringen, då allt syntes ligga gynnsamt till för omedelbart angrepp. Invånarna som hade uppgivit hoppet om framgångsrikt motstånd voro just färdiga att giva sig, då den romerske härföraren utan någon som helst vetbar orsak drog sina stridskrafter tillbaka. Men i sin nådiga försyn ledde. Gud händelsernas gång till det bästa för sitt eget folk. De väntande kristna hade fått det tecken som var. lovat, och nu hade alla som ville tillfälle att lyda Frälsarens varning. Ofördröjligen flydde de till en plats, där de voro i säkerhet - till staden Pella i Pereen på andra sidan Jordan.

Fasansfulla voro de olyckor som övergingo Jerusalem, då Titus återupptog belägringen. Staden blev innesluten vid påsken, då miljontals judar voro församlade innanför dess murar. Deras proviantförråd, som kunde ha avhjälpt invånarnas behov i många år om det blivit väl tillvarataget, hade tidigare blivit förstört till följd av de stridande parternas avund och hämndlystnad. Därför måste de nu uthärda en hungersnöds alla fasor. Tusenden omkommo genom hunger och pest.

De romerska härförarna sökte skrämma judarna och sålunda få dem att underkasta sig. De fångar som gjorde motstånd piskades, marterades och korsfästes utanför stadens murar. Dagligen blevo hundratals personer dödade på detta sätt, och dessa gräsligheter fortsatte till dess att ett så stort antal kors blivit resta längs Josafats dal och på Golgata, att man knappast kunde röra sig mellan dem. På detta fasansfulla sätt förverkligades det domsord judarna över sig själva uttalade inför Pilatus' domstol: »Hans blod komme över oss och över våra barn. » Matt. 27:25.

Titus skulle gärna ha gjort slut på det förfärliga tillståndet och sålunda skonat Jerusalem från att dricka vredesskålen i botten. Han intogs av fasa, då han såg hopar av döda kroppar ligga där i dalen. Överväldigad skådade han från Oljebergets topp det praktfulla templet och gav order, att icke en sten däri skulle röras.

Men hans befallning blev icke åtlydd. Efter att han dragit sig tillbaka till sitt tält på aftonen, företog judarna ert utfall från templet och anföllo soldaterna därutanför. Under denna strid kastade en av soldaterna en brinnande fackla in genom öppningen i porten, och inom kort stodo de cederbeklädda kamrarna omkring det heliga huset i lågor.

»Titus såg att det var omöjligt att undertrycka soldaternas raseri. Med sina officerare inträdde han och besåg det inre av den heliga byggnaden. Prakten uppfyllde dem med förvåning. Då lågorna ännu icke trängt fram till det heliga, gjorde han ett sista försök att rädda det. Han sprang fram och befallde soldaterna ånyo att hejda eldens framfart. Hövitsmannen Liberalis försökte med sin ämbetsstav bringa dem till lydnad. Men även aktningen för kejsarsonen måste vika för den häftiga förbittringen mot judarna, för stridens våldsamma upphetsning och för den outsläckliga åtrån efter byte. Soldaterna sågo hur allting omkring dem strålade av guld, vilket spred en bländande glans i eldslågornas vilda ljus. De trodde att omätliga skatter voro hopade. i helgedomen. En soldat kastade oförmärkt en tänd fackla mellan dörrhakarna, och i ett ögonblick stod hela huset i lågor. Röken och elden tvang officerarna att dra sig tillbaka, och den ståtliga byggnaden överlämnades åt sitt öde.

Efter att templet var förstört, föll snart hela staden i romarnas händer. Både staden och templet blevo nedrivna till grunden, och den plats där helgedomen hade stått, blev upplöjd till en åker». Jer. 26:8. Under belägringen och blodbadet som följde omkommo över en miljon av befolkningen. De kvarblivna bortfördes som fångar, såldes som slavar, släpades till Rom för att öka glansen av segerherrens triumftåg, kastades för vilda djur i amfiteatrarna eller kringspredos som hemlösa vandrare överallt på jorden.

Frälsarens förutsägelser om straffdomarna över Jerusalem kommer att få en ny uppfyllelse, av vilken dessa endast utgjorde en svag skugga. I det öde som övergick den utvalda staden, kunna vi skåda straffet över en värld, som förtrampat Guds lag och tillbakavisat hans barmhärtighet. Dyster är historien om de mänskliga lidanden som världen bevittnat under årtusenden av brott och missgärningar. Hjärtat erfar smärta vid blott, tanken därpå. Förkastelsen av Herrens myndighet har bringat förfärliga följder. Men den bild profeten ger av framtiden är ännu dystrare. Historien om det förflutna -- den långa listan av uppror, strider, omvälvningar, »stridslarm» och »manteln som sölades i blod» (Jes. 9:5) -- vad är detta i jämförelse med fasorna på den dag, då Guds hämmande Ande tages bort från de ogudaktiga och inte längre hindrar utbrottet av mänskliga lidelser och satanisk vrede! Då skall världen såsom aldrig förr få bevittna resultatet av Satans herravälde.

När Jesus för sina lärjungar uppenbarade Jerusalems öde och händelserna i förbindelse med hans återkomst, förutsade han även sitt folks erfarenheter under tiden från hans himmelsfärd till den dag, då han skall komma i makt och härlighet för att förlossa dem.

Frälsaren såg de trångmål som den apostoliska församlingen snart skulle bli utsatt för. Och i det han lät sina blickar tränga längre in i framtiden, såg han de häftiga, ödeläggande stormar som skulle rasa mot hans efterföljare under århundraden av mörker och förföljelse. I några få korta men övermåttan betydelsefulla ord förutsade han den lott som världens härskare skulle tilldela Guds församling. Matt. 24:9, 21-22. Kristi efterföljare skulle komma att gå samma förödmjukelsens, smälekens och lidandets stig som deras Herre hade gått. Samma fiendskap som världens Frälsare blev föremål för, skulle komma alla dem till del som trodde på hans namn.

Den kristna församlingens tidigaste erfarenheter bekräftade uppfyllelsen av Frälsarens ord. Jordens och avgrundens makter församlade sig mot Kristus genom att förfölja haras efterföljare. Hedendomen insåg att om evangelium vann seger, skulle det innebära att dess tempel och altaren dömdes till förstöring, och därför samlade den sina krafter för att tillintetgöra kristendomen. Förföljelsens eld blev tänd. De kristna berövades sin egendom och jagades från sina hem. De uthärdade »mången lidandets kamp ». De »fingo lida begabberi och gisselslag, därtill ock bojor och fängelse ». Hebr. 10:32; 11:36-38. Stora skaror beseglade sitt vittnesbörd med sitt blod. Ädlingar och slavar, rika och fattiga, lärda och olärda dräptes utan skonsamhet.

Dessa förföljelser, som begynte under kejsar Nero ungefär vid den tid då Paulus led martyrdöden, fortsatte med större eller mindre häftighet under århundraden. De kristna blevo falskeligen anklagade för de ruskigaste förbrytelser och beskyllda för att vara orsaken till stora olyckor - hungersnöd, farsoter och jordbävningar. När de blevo föremål för folkets hat och misstankar, stodo angivarna färdiga att för vinnings skull förråda de oskyldiga. De blevo dömda som uppviglare mot staten, som religionens fiender och som en pest för samhället. Stora skaror kastades för vilda djur eller brändes levande i amfiteatrarna. En del korsfästes, andra insveptes i vilda djurs skinn och kastades in på arenan för att sönderrivas av hundar. Deras avrättning var ofta den förnämsta underhållningen vid offentliga fester. Stora människomassor samlades för att njuta av detta skådespel och hälsade offrens dödskamp med skratt och bifallsrop.

Varhelst Kristi efterföljare sökte tillflykt, jagade man dem som vilda djur. De voro »nödställda, misshandlade, plågade, dessa människor, som världen icke var värdig att hysa; de irrade omkring i öknar och bergstrakter och levde i hålor och jordkulor». Hebr. 11:36-38 Tusenden funno en tillflykt i katakomberna. I dessa underjordiska gömställen begrovo de kristna sina döda, och här funno de också ett hem, när de blevo misstänkta och förklarade fredlösa.

Under de grymmaste förföljelser bevarade dessa. Jesu vittnen sin tro obesmittad. Fastän de voro berövade varje bekvämlighet och avstängda från solens ljus, undslapp dem ingen klagan. Med ord fulla av tålamod och hopp uppmuntrade de varandra till att uthärda betryck och umbäranden. Förlusten av varje jordisk välsignelse kunde ej förmå dem att förneka tron på Kristus.

I likhet med Guds tjänare fordom blevo många »lagda på sträckbänk och ville icke taga emot någon befrielse, i hopp om en så mycket bättre uppståndelse». Från Guds tron hörde de en röst som sade: »Var trogen intill döden, så skall jag giva dig livets krona.» Hebr. 11:35; Upp. 2:10.

Den ondes försök att med våld föröda församlingen var fruktlös. Den stora strid i vilken Jesu lärjungar offrade sina liv, upphörde ej då dessa trofasta banerförare föllo på sin post. De segrade i sitt nederlag. Guds tjänare blevo dödade, men Guds verk gick framåt med växande kraft. Evangelium vann allt större utbredning, och dess anhängare växte i antal.

Tusenden blevo kastade i fängelse och dödade, men andra skyndade att ta deras plats. Och dessa som ledo martyrdöden för sin tro, beseglades för Kristus och blevo av honom räknade såsom segervinnare. De hade kämpat den goda kampen, och de skulle få härlighetens krona vid Kristi återkomst. De lidanden som de kristna måste utstå, förde dem närmare Frälsaren och närmare varandra. Deras exempel i livet och deras vittnesbörd i döden var en ständig bekräftelse för sanningen. Och där man minst hade väntat det, övergåvo Satans undersåtar hans tjänst och ställde sig under Kristi fana.

För att med desto större framgång kunna bekämpa Guds verk planterade Satan sitt baner i den kristna kyrkan. Om han kunde förföra Kristi efterföljare och göra dem misshagliga för Gud, skulle deras styrka, frimodighet och fasthet svikta, och så bleve de ett lätt byte för fienden.

Den store motståndaren försökte nu att uppnå med list vad han icke förmådde vinna med våld. Förföljelsen upphörde, och i dess ställe sattes nu den timliga medgångens och den världsliga ärans farliga lockelse. Avgudadyrkarna läto förmå sig att antaga en del av den kristna tron, medan de förkastade andra väsentliga sanningar. De bekände sig till Jesus såsom Guds Son och till tron på hans död och uppståndelse; men de hade ingen överbevisning om synd och kände ej något behov av bättring eller hjärteförändring. Sedan de själva gjort vissa medgivanden, föreslogo de att de kristna skulle göra sina eftergifter, så att alla kunde samla sig omkring tron på Kristus.

Här stod församlingen i en fruktansvärd fara. Fängelse, tortyr, eld och svärd voro välsignelser i jämförelse med detta. En del av de kristna stodo fasta och ville icke inlåta sig på någon kompromiss. Andra voro böjda för eftergifter och jämkningar i vissa punkter av sin tro och för gemenskap med dem som delvis antagit kristendomen, i det de framhöllo att detta måhända kunde bli ett medel till deras fullständiga omvändelse. Detta var en ångestens tid för Kristi trogna efterföljare. Under skenkristendomens mantel höll Satan på att lista sig in i församlingen för att fördärva de kristnas tro och leda deras sinnen bort från sanningens ord.

Till sist gick flertalet med på att sänka måttstocken, och en förening ingicks mellan kristendom och hedendom. Fastän avgudadyrkarna bekände sig vara omvända och slöto sig till församlingen, höllo de fortfarande fast vid sitt avguderi: de utbytte blott föremålet för sin gudsdyrkan mot bilder av Jesus och även av Maria och helgonen. Avguderiets orena surdeg, som sålunda inblandades i församlingen, fortsatte sitt ödeläggande verk. Osunda läromeningar, vidskepliga riter och avgudiska ceremonier införlivades med församlingens tro och gudstjänst. Kristi efterföljares gemenskap med avgudadyrkarna hade till följd, att den kristna religionen fördärvades, och församlingen miste sin renhet och kraft. Dock funnos några som ej läto sig ryckas med av dessa förförelser. De fortforo att visa trohet mot honom som är sanningens ursprung och tillbådo Gud allena.

För dem som ville vara trogna kostade det en förtvivlad kamp att stå orubbliga gentemot de förförelser och vederstyggligheter, som i andlighetens dräkt infördes i kyrkan. Guds ord. blev ej erkänt som rättesnöre för tron. Läran om religionsfrihet stämplades som kätteri, och dess försvarare hatades och landsförvisades.

Efter en långvarig och hård kamp beslöto de trogna att avbryta all förbindelse med den avfallna kyrkan, om hon fortfarande vägrade att från sig bortrensa lögn och bedrägeri. De insågo att en skilsmässa var absolut nödvändig, om de ville lyda Guds ord. De vågade ej tolerera själsfördärvliga villfarelser och sålunda sätta ett exempel, som skulle bringa deras efterkommandes tro i fara. För att bevara frid och endräkt voro de villiga till varje medgivande, som vore förenligt med troheten mot Gud. Men de kände att även friden skulle bli för dyrköpt, om principerna måste offras.

De första kristna voro i sanning ett särpräglat folk. Deras oförvitliga vandel och orubbliga tro voro en ständig tillrättavisning, som störde syndarens frid. Ehuru få till antalet, utan rikedom, ställning eller höga titlar, voro de likväl en skräck för de ogudaktiga, varhelst deras karaktär och deras lära blevo kända. Därför hatades de av de ogudaktiga, liksom den orättfärdige Kain hatade .Abel. Av samma orsak som Abel dräptes av sin broder, dödades Guds folk av dem som sökte frigöra sig från den helige Andes hämmande band. Det var också av samma skäl som judarna förkastade och korsfäste Frälsaren, hans rena och heliga karaktär var en ständig anklagelse mot deras egenkärlek och sedefördärv. Från Kristi tid intill nu ha hans trofasta lärjungar väckt hat och motstånd hos dem som älska och följa syndens väg.

Evangelium är ett budskap om frid. Kristendomen är ett religionssystem som, om det mottages och efterleves, utbreder frid, harmoni och lycka överallt på vår jord. Kristi religion förenar i ett innerligt broderskap alla som följa dess undervisning. Jesu mission var att försona människorna med Gud och sålunda även med varandra. Men världen som ett helt behärskas av honom som är Kristi bittraste motståndare. Evangelium framhåller livsprinciper som äro helt och hållet i strid med människornas vanor och önskningar, och därför sätta de sig upp däremot. De hata den renhet som uppenbarar och fördömer deras synder. Och de kunna förfölja och förgöra dem som framhålla evangelii rättfärdiga och heliga krav för dem. Det är i denna betydelse - emedan dess upphöjda sanningar åstadkomma hat och strid -- som evangelium kallas ett svärd.

Den outgrundliga försyn som låter de rättfärdiga lida förföljelse under de ogudaktigas hand, har varit en orsak till mycket bryderi hos många som äro svaga i tron. Några ä ro färdiga att kasta bort tilliten till Gud, emedan han låter de uslaste bland människor ha framgång, medan de bästa och renaste måste plågas och pinas under deras grymma makt. Huru kan, frågar man, ett väsen som är rättfärdigt och barmhärtigt och som tillika har all makt, tåla sådan orättvisa och sådant förtryck? Detta är oss en alldeles ovidkommande fråga. Gud har givit oss tillräckliga bevis på sin kärlek, och vi böra inte ifrågasätta hans godhet, därför att vi ej förstå hans försyns verksamhetssätt. Frälsaren förutsåg det tvivel som skulle ansätta hans lärjungar i prövningens mörka stunder; han sade till dem: »Kommen ihåg det ord, som jag sade till eder: 'Tjänaren är icke förmer än sin herre.' Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder. » Joh. 15:20. Jesus led mera för oss, än någon av hans efterföljare kan komma att lida som följd av ogudaktiga människors grymhet. De som måste utstå tortyr och marterdöd, följa blott i Guds älskade Sons fotspår.

»Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte. » 2 Petr. 3:9. Han varken glömmer eller försummar sina barn. Men han låter de onda lägga sin verkliga karaktär i dagen, för att ingen som vill göra Guds vilja, skall behöva misstaga sig angående den. Därtill kommer också att de rättfärdiga föras in i lidandets eldsugn för att de skola renas, för att deras exempel må övertyga andra om trons och gudsfruktans verkligheter och för att deras rättfärdiga liv må bli en dom över ogudaktighet och otro.

Gud tillåter de onda att ha framgång och att uppenbara sin fiendskap mot honom, för att alla må kunna se hans rättfärdighet och barmhärtighet i det fullständiga fördärv, som skall drabba dem, när de ha fyllt sina synders mått. Hämndens dag närmar sig med hast, då alla som överträtt Guds lag och förtryckt hans folk, skola erhålla en rättfärdig vedergällning, och då varje grym, orättfärdig handling mot Guds trogna barn skall straffas, som om den varit begången mot Kristus själv.

I sitt andra brev till tessalonikerna förutsäger aposteln Paulus, att ett avfall skulle ske i den kristna församlingen. Han skriver att förrän Herrens dag inträffar, »måste avfallet hava skett och 'Laglöshetens människa', fördärvets man, hava trätt fram, vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud». Vidare upplyser han sina bröder om att »laglöshetens hemlighet är redan verksam». 2 Tess. 2:3, 4, 7. Redan så tidigt kunde han se att villfarelser smögo sig in i församlingen, vilka skulle bereda väg för påvedömets utveckling.

Så småningom fullföljde laglöshetens hemlighet sitt förföriska, gudsbespottande verk, i början stilla och förstulet, därefter mera öppet, efter hand som det tilltog i styrka och förvillelsen vann herravälde över människornas sinnen. Nästan oförmärkt trängde hedniska bruk in i den kristna församlingen. Benägenheten för kompromisser och för att avvika från den sanna tron hölls en tid tillbaka genom de häftiga förföljelserna från hedendomens sida. Men då dessa upphörde och kristendomen vann insteg i furstliga hov och palats, utbyttes Kristi och hans apostlars enkelhet och ödmjukhet mot hedniska prästers och härskares stolthet och prakt. I stället för Guds befallningar sattes mänskliga teorier och traditioner. Konstantin den Stores så kallade omvändelse i början av fjärde århundradet åstadkom stor glädje. Iförd rättfärdighetens sken trädde världen in i församlingen. Tillsynes besegrad blev hedendomen den segrande. Dess ande behärskade kyrkan. Dess läror, ceremonier och vidskepelser införlivades med deras tro och gudsdyrkan, som bekände sig efterfölja Kristus.

Djävulen försökte en gång träffa överenskommelse med Kristus. Han kom till Guds Son i frestelsens öken och erbjöd sig att giva honom alla världens riken och deras härlighet, om han blott ville erkänna mörkrets furstes överhöghet. Kristus tillrättavisade den förmätne frestaren och tvang honom att vika bort. Den onde har större framgång, då han framställer samma frestelser för människorna. För att skaffa sig jordisk ära cch vinning lät kyrkan förleda sig att söka gunst och stöd hos de mäktige på jorden.

Satan visste väl att den heliga Skrift skulle sätta människorna i stånd att uppdaga hans bedrägeri och stå emot hans makt. Det var genom Ordet som världens Frälsare hade motstått hans anfall. Vid varje angrepp lyfte Kristus den eviga sanningens sköld, sägande: »Det är skrivet.» Varje frestelse tillbakavisade han med Ordets visdom och kraft. För att upprätthålla sitt herravälde över människorna och stadfästa mänsklig auktoritet miste den onde hålla dem i okunnighet angående Guds ord. Detta upphöjer Gud och anvisar en skröplig människa hennes rätta plats, därför måste dess heliga sanningar fördöljas och undertryckas. Det var detta förfaringssätt Romkyrkan följde. Under århundraden var Bibeln en förbjuden bok. Ylan fick ej läsa den, eller ha den i sitt hem, och karaktärslösa präster och prelater tolkade dess lära till stöd för sina anspråk. Sålunda blev påven nästan överallt erkänd som Guds ställföreträdare på jorden, utrustad med myndighet över kyrka och stat.

Då medlet som avslöjar villfarelsen sålunda var avlägsnat, kunde fienden förverkliga sin avsikt. Profetian hade sagt att påvemakten skulle »sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar». Dan. 7:25 . Detta var den inte sen att försöka. För att skaffa de från hedendomen omvända en ersättning för deras avgudadyrkan och sålunda befordra deras skenbara antagande av kristendomen blev bild- och relikdyrkan gradvis införd i den kristna gudstjänsten. Genom ett allmänt kyrkomötes beslut stadfästes till sist detta avguderi.2

Benägenheten att giva efter för hedendomen banade väg för ytterligare åsidosättande av Herrens auktoritet. Satan som verkade genom icke helgade ledare inom kyrkan, tummade också på fjärde budet (sabbatsbudet). Han försökte att avskaffa den gamla sabbaten, den dag Gud hade helgat och välsignat (2 Mos. 2:2-3), och i dess ställe upphöja den festdag, som hedningarna firade såsom »solens ärevördiga dag». Försöket att genomföra denna förändring gjordes i början ej öppet. Under de första århundradena hade alla kristna helighållit den bibliska sabbaten. De nitälskade för Guds ära, och då de trodde att hans lag var oföränderlig, vakade de noga över dess heliga bud. Men med stor list verkade Satan genom sina redskap för att uppnå sin avsikt. För att draga folkets uppmärksamhet till söndagen, blev den gjord till en festdag, till minne av Kristi uppståndelse. Det hölls gudstjänster på den dagen; men den betraktades dock mera som en dag för förströelse, och sabbaten blev fortfarande helighållen.

För att bereda väg för det verk han ämnade utföra, hade Satan förlett judarna att belasta sabbaten med de strängaste påbud, varigenom dess iakttagande blev en börda. Och nu betjänade han sig av det mörker han sålunda omgivit den med, till att göra den föraktlig såsom en »judisk inrättning». Medan de kristna i allmänhet fortforo att fira söndagen som en glädjedag, förleddes de, under påverkan av sitt hat mot judendomen, att förvandla sabbaten till en fastedag, till en dysterhetens och sorgens dag.

I den första delen av fjärde århundradet utfärdade kejsar Konstantin en lag, som gjorde söndagen till en offentlig festdag i det romerska riket.3 Solens dag hedrades av hans hedniska undersåtar och ärades av de kristna. Kejsarens avsikt var att förena hedendomens och kristendomens stridiga intressen. Härtill uppmanades han av kyrkans biskopar, som i sin äregirighet och sin åtrå efter makt insågo, att om kristna och hedningar firade samma dag, skulle det underlätta hedningarnas antagande av kristendomen och sålunda befordra kyrkans makt och härlighet. Men ehuru många gudfruktiga kristna så småningom började tillskriva söndagen en viss grad av helighet, betraktade de alltjämt den verkliga sabbaten såsom Herrens heliga dag och iakttogo den i överensstämmelse med det fjärde budet.

Ärkebedragaren hade ännu ej fullbordat sitt verk. Hans mål vax att samla den kristna världen under sitt baner och utöva sin makt genom sin ställföreträdare, den stolte påven, vilken föregav sig vara Kristi representant. Genom halvt omvända hedningar, äregiriga prelater och världsliga kyrkomedlemmar nådde han sitt mål. Tid efter annan höllos stora kyrkomöten, till vilka kyrkans dignitärer samlades från alla delar av världen. Nästan vid varje möte blev den av Gud instiftade sabbaten allt mer nedsatt, medan söndagen blev föremål för en motsvarande upphöjelse. På detta sätt blev hedningarnas festdag slutligen ärad som en gudomlig inrättning, medan Bibelns sabbat förklarades vara en lämning från judendomen, och förbannelse uttalades över dem som helighöllo den.

» Laglöshetens människa » hade lyckats upphäva, sig »över allt vad gud heter, och allt som kallas heligt». (2 Tess. 2:4). Han hade dristat sig till att förändra det enda bud 1 Guds lag, som omisskännligen hänvisar hela människosläktet till den sanne och levande Guden. I fjärde budet uppenbaras Gud såsom himmelens och jordens skapare. Därigenom särskiljes han från alla falska gudar. Det var såsom en åminnelse av skapelseverket som den sjunde dagen blev helgad till vilodag för människan. Den. var ämnad att alltid påminna människorna om den levande Guden som tillvarons upphov och föremålet för deras vördnad och tillbedjan. Djävulens plan går ut på att avvända människorna från att tro på Gud och visa lydnad mot hans lag. Därför riktar han sina angrepp särskilt mot det bud, som hänvisar till Gud såsom skapare.

I det sjätte århundradet var påvedömet fullt upprättat. Dess huvudsäte grundades i kejsarstaden, vars biskop förklarades för hela kyrkans överhuvud. Hedendomen hade givit rum för påvedömet. »Draken gav vilddjuret sin makt och sin. tron och stor myndighet.» Upp. 13:2.4 Nu började de i 26o åren av påvligt förtryck, som Daniels bok och Uppenbarelseboken profeterat om. Dan. 7:25; Upp. 13:5-7. De kristna voro tvungna att antingen uppge sin trohet mot Gud och antaga de påvliga ceremonierna i sin gudsdyrkan eller försmäkta i mörka fängelsehålor eller lida döden på pinbänken, bålet eller schavotten. Här gick Jesu ord i uppfyllelse: » I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda. Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. » Luk. 21:16-17. Förföljelsen rasade mot de trogna med större häftighet än någonsin förr, och världen blev ett enda stort slagfält. I många århundraden fann Kristi församling en tillflyktsort på ensliga och undangömda platser. Profeten säger: »Kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats sig beredd av Gud, och där hon skall få sitt uppehälle under ett tusen två hundra sextio dagar.» Upp. 12:6.

Romkyrkans ernående av makten utmärker begynnelsen till den mörka tidsåldern. Allteftersom hennes makt tilltog, blev mörkret större. Tron överflyttades från Kristus, den sanna grundvalen, till påven i Rom. I stället för att sätta sitt hopp till Guds Son om syndaförlåtelse och evig frälsning började människorna vända sig till påven och till de präster och prelater, som han beklätt med myndighet. De blevo lärda att påven var deras jordiske medlare, att ingen kunde närma sig Gud utan genom honom, och vidare att han stod i Guds ställe och därför måste obetingat åtlydas. En avvikelse från hans påbud var nog för att ådöma överträdaren de strängaste straff både till kropp och själ. Sålunda vändes människornas tankar från Gud till felande människor.

Det var en farlig tid för den kristna församlingen. De trogna banerförarna voro i sanning få. Även om sanningen alltjämt hade sina vittnen, såg det ibland ut som om villfarelse och övertro skulle alldeles få överhand och den sanna religionen bliva utplånad från jorden. Evangelium förlorades ur sikte, medan de yttre bruken mångfaldigades och folket betungades genom stränga pålagor.

De inte endast lärdes att betrakta påven som sin medlare, utan också att lita på sina egna gärningar som medel till försoning för synder. Långa pilgrimsfärder, botövningar, relikdyrkan, uppförandet av kyrkor och altaren, betalning av stora penningsummor till kyrkan - dessa och många liknande handlingar blevo anbefallda för att blidka Guds vrede och vinna hans ynnest. Liksom om Gud vore lik en människa, så att han kunde vredgas över småsaker eller tillfredsställas genom gåvor och botövningar!

Mörkret tycktes tilltaga. Bilddyrkan blev allt mera utbredd. Man brände ljus framför bilderna och offrade böner till dem. Då präster och biskopar voro njutningslystna, lättsinniga och fördärvade, kunde man ej vänta annat av folket, än att det skulle sjunka ned i okunnighet och last.

Ett annat steg framåt på den påvliga maktinkräktningens väg blev taget, då påven Gregorius den VII i det elfte århundradet proklamerade romerska kyrkans fullkomlighet. Eli av de satser, han framlade, var att kyrkan aldrig hade tagit fel och enligt Skriften aldrig kunde taga fel. Men påståendet beledsagades ej av några bibliska bevis.

Ett slående exempel som belyser den tyranniska karaktären hos denne ofelbarhetens företrädare, erbjuder hans behandling av den tyske kejsaren Henrik IV. Denne monark hade vågat trotsa påvens myndighet och blev därför bannlyst och avsatt. Förskräckt till följd av avfall och hotelser från hans egna furstar, som eggades till uppror av de påvlige, insåg Henrik nödvändigheten av att sluta fred med Rom. Ledsagad av sin gemål och en trofast tjänare, företog han färden över Alperna mitt i vintern för att ödmjuka sig för påven. Vid ankomsten till det slott, där Gregorius uppehöll sig, blev han förd till en plats på den yttre gården, och här i den stränga vinterkölden med blottat huvud och nakna fötter och iförd en tarvlig botgörardräkt, måste han avbida påvens tillåtelse till audiens. Inte förrän Henrik IV efter tre dagars botgöring, under fasta och bekännelse, visat ett ångerfullt sinne, nedlät sig påven till att meddela honom sin förlåtelse. Och även då skedde det på villkor att kejsaren inväntade påvens bifall, innan han åter iförde sig sina insignier eller utövade sin furstliga makt. Uppblåst av denna seger skröt Gregorius med att det var hans plikt att nedslå konungars högmod.

Vilken slående kontrast mellan denne övermodige påves hänsynslösa stolthet och Frälsarens mildhet och ödmjukhet -- hans, som framställer sig såsom den där står och klappar på hjärtats dörr för att få komma in och bringa förlåtelse och frid och som sade till sina lärjungar: »Den som vill vara främst bland eder, han vare den andres dräng.» Matt. 20:27.

Under århundradenas lopp satte villfarelsen mer och mer sin prägel på de lärosatser som utgingo från Rom. Redan innan påvedömet upprättades hade hedniska filosofers läror väckt uppmärksamhet och utövat sitt inflytande i kyrkan.. Många som bekände sig till kristendomen, hängde ännu fast vid sina hedniska åskådningar och fortsatte icke blott själva att fördjupa sig i dessa, utan anbefallde dem också åt andra som ett medel att vinna större inflytande bland hedningarna. Allvarliga villfarelser blevo sålunda införlivade med den kristna tron. Bland dessa märker man särskilt läran om människans medfödda odödlighet och medvetna tillvaro efter döden. Denna föreställning lade grunden till den romerska kyrkans lära om helgonens åkallan och tillbedjan av jungfru Maria. På samma grundval vilar också den villfarande läran om evig pina för de obotfärdiga, en lära som införlivades med påvekyrkans trosartiklar.

Härmed var vägen öppen för införandet av en annan hednisk uppfinning, den som romerska kyrkan kallade purgatorium (skärselden) och som användes till att skrämma den lättrogna och vidskepliga mängden. Denna villfarelse stärkte tron på en närvarande pinoort, där deras själar som ej ha förtjänat evig fördömelse, skola lida straff för sina synder, och varifrån de efter att ha blivit renade få tillträde till himmelen.5

Ännu en uppfinning var nödvändig för att den romerska kyrkan skulle kunna utnyttja sina anhängares fruktan och lastbarhet. En sådan fann man i läran om avlat. At alla som ville deltaga i påvens krig för att utvidga hans världsliga herradöme, straffa hans fiender och utrota dem som vågade förneka hans andliga överhöghet, utlovades full förlåtelse för synder - förflutna, närvarande och tillkommande - ävensom befrielse från alla böter och straff man åsamkat sig. Vidare inplantade man hos folket den tron, att de genom att giva penningar till kyrkan kunde befria sig från synd och även friköpa sina avlidna vänners själar, som pinades i skärseldens lågor.6

Den bibliska instiftelse som benämnes Herrens nattvard; hade blivit undanträngd av det avgudiska mässoffret. Prästerna föregåvo sig kunna förvandla vanligt bröd och vin till Kristi verkliga lekamen och blod.7 De påstodo sig sålunda äga makt att »skapa Gud, alltings Skapare ». Stora skaror som vägrade bekänna sig till denna gudshädande tro, överlämnades åt bålet.

I det trettonde århundradet grundades den avskyvärdaste av alla påvedömets inrättningar -- inkvisitionen. Påvedömet hade blivit världens despot. Konungar och kejsare böjde sig för den romerske påvens dekret. Det såg ut som om människornas timliga och eviga öde låge i hans hand. Under århundraden hade kyrkans lärosatser blivit obetingat mottagna vida omkring, dess ceremonier vördnadsfullt iakttagna och dess festdagar allmänt firade. Aldrig sedan den tiden har Romkyrkan ägt en sådan värdighet, glans och makt.

Men »påvedömets middagstid var världens midnatt».8 Den heliga Skrift var nästan okänd inte endast bland folket utan även bland prästerskapet. Sedan Guds lag, rättfärdighetens måttstock, blivit avlägsnad, kunde prästerna utöva en obegränsad makt och ohejdat hänge sig åt lasten. Under århundraden gjorde Europa inga framsteg, då det gällde vetenskaplig forskning och folkupplysning. En moralisk och intellektuell förlamning hade inträtt i kristenheten.

Världens tillstånd under påveväldet utgjorde en fruktansvärd och slående uppfyllelse av profetens ord: «Det är förbi med mitt folk, därför att det ej får någon kunskap. Men eftersom du har förkastat kunskap, därför skall ock jag förkasta dig. . . Så skall jag förgäta dina barn.<< <<Ingen sanning och ingen kärlek och ingen Guds kunskap finnes i landet. Man svär och ljuger, man mördar och stjäl och begår äktenskapsbrott; man far fram på våldsverkares vis, och blodsdåd följer på blodsdåd.» Hos. 4:6, 1-2. Sådana voro följderna av att förkasta Herrens ord.

I det mörker som vilade över jorden under den långa tid påvemakten hade herravälde, kunde sanningens ljus inte helt och hållet utsläckas. Gud hade alltjämt sina vittnen -- män och kvinnor som bevarade tron på Kristus såsom den ende medlaren mellan Gud och människor, som ansågo Bibeln vara den enda regeln för tro och vandel och som helighöllo den sanna sabbatsdagen. Huru mycket världen har att tacka dessa människor för, kunna deras efterkommande aldrig fatta.

Guds folks historia i de mörka tidsåldrar som följde, sedan Romkyrkan fått makten, är upptecknad i himmelen. I mänskliga tideböcker finner man blott ringa spår av detta folk - när man undantar anklagelser och beskyllningar från deras förföljares sida. Det var Romkyrkans taktik att utplåna alla spår av kätteri. Uttalanden som vittnade om ovisshet eller tvivel angående de påvliga dogmernas auktoritet, voro nog att förverka livet, antingen det gällde rik eller fattig, hög eller låg. Man sökte också utplåna varje berättelse om begångna grymheter mot annorlunda tänkande. Kyrkans koncilier bestämde, att böcker och skrifter som innehöllo dylika berättelser, skulle överlämnas åt elden. Före boktryckerikonstens uppfinning voro böcker mera sällsynta och förelågo i sådan form, att de ej så lätt kunde uppbevaras; därigenom var det så mycket lättare för vederbörande att genomföra sin avsikt.

Ingen församling inom gränserna för Romkyrkans domvärjo fick länge ostört åtnjuta samvetsfrihet. Inte förr hade påvedömet fått makten, än det utsträckte sin arm för att slå ned alla dem som vägrade att erkänna dess myndighet. Den ena församlingen efter den andra underkastade sig dess herravälde.

I länder som lågo utanför påvekyrkans område fanns det i flera århundraden grupper av kristna, som bibehöllo sig nästan oberörda av påvekyrkans fördärv. De voro omgivna av hedendom och blevo i tidens, lopp påverkade av dess villfarelser. Men de betraktade alltjämt Bibeln som den enda trosregeln och fasthöllo många av dess sanningar. Dessa kristna trodde på Guds lags oföränderlighet och helighöllo sabbaten i överensstämmelse med det fjärde budet. Sådana församlingar funnos i Centralafrika och bland armenierna i Asien.

Bland dem som motsatte sig påvemaktens inkräktning stodo valdenserna främst. I själva det land varest påvedömet hade upprättat sin tron, mötte dess villfarelser och sedefördärv det starkaste motstånd. I århundraden bevarade församlingarna i Piemont sin självständighet, men tiden kom då Romkyrkan fordrade underkastelse. Efter en fruktlös kamp mot dess tyranni erkände dessa församlingars ledare motvilligt den makts överhöghet, som hela världen tycktes hylla. Dock fanns det några som vägrade att böja sig för påvars eller prelaters myndighet. De voro fast beslutna att lyda Gud och bevara trons renhet och enkelhet. En skilsmässa ägde rum. De som fasthöllo den gamla tron drogo sig tillbaka. En del lämnade sina fädernehem bland Alperna och höjde sanningens baner i främmande länder; andra uppsökte ensliga dalar och klippfästen i bergen och bevarade där sin frihet att tillbedja Gud.

Den tro som i många århundraden hyllades och. lärdes av de valdensiska kristna, stod i skarp kontrast till de falska läror som utgingo från Rom. De kämpade för den apostoliska församlingens tro - »den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga». »Ökenförsamlingen» och inte det stolta prästvälde som hade sitt huvudsäte i världens stora huvudstad, var :Kristi församling, vårdaren av de sanningsskatter som Gud anförtrott åt sitt folk, för att det skulle giva dem till världen.

Valdenserna voro bland de första i Europa, som erhöllo en översättning av den heliga Skrift.9 Århundraden före reformationen ägde de Bibeln i avskrift på sitt modersmål. De hade sanningen oförfalskad, och detta gjorde att de i synnerlig grad bleve, utsatta för hat och förföljelse. De förklarade att romerska kyrkan var det avfälliga Babylon, som beskrives i Uppenbarelseboken, och med fara för sitt liv reste de sig för att motstå fördärvet. Medan några under trycket av långvariga förföljelser blottställde sin tro och efter hand uppgåvo dess utmärkande grundsatser, fanns det andra som fasthöllo sanningen. Under mörkrets och avfallets tider funnos valdenser som vägrade att erkänna Roms överhöghet, som förkastade bilddyrkan och som iakttogo den rätta sabbaten.

Ren, enkel och innerlig var dessa Kristi efterföljares gudsfruktan. Sanningens grundsatser värderade de högre än land och hem. släkt och vänner, ja, högre än själva livet. De sökte allvarligt inprägla dem hos de unga. Dessa blevo ända från sin tidigaste barndom undervisade i Skriften och lärda att visa en helig vördnad för Guds lags föreskrifter. Avskrifter av Bibeln vero sällsynta, därför lärde man dess dyrbara ord utantill.

Valdensernas församlingar liknade i sin renhet och enkelhet församlingarna i den apostoliska tiden. De betraktade Bibeln som sin enda avgörande och ofelbara auktoritet. Deras församlingslärare vårdade Guds hjord och förde den till de gröna ängarna och de levande vattenkällorna i hans heliga ord. Långt från de platser, där mänsklig prakt och stolthet rest sina minnesmärken, församlade sig folket inte i präktiga och ståtliga katedraler utan i bergens skugga, i alpernas dalar eller, då fara var för handen, i någon klyfta bland bergen för att höra sanningens ord förkunnas av Kristi tjänare.

De unga fingo sin undervisning av församlingslärarna. Medan de inhämtade kunskap i allmänna läroämnen, var Bibeln det förnämsta föremålet för studium. De inpräglade i minnet Matteus' och Johannes' evangelium tillika med flera av apostlarnas brev. Även sysselsatte de sig med att avskriva Bibeln. Några handskrifter innehöllo hela Bibeln, andra endast korta utdrag, till vilka de som kunde utlägga Skriften fogade några enkla förklaringar över texten. Änglar från himmelen omgåvo dessa trogna arbetare.

Det är Guds avsikt, att Bibeln skall vara en lärobok för hela mänskligheten både i barnaåren, ungdomstiden och mannaåldern och att den skall läsas och begrundas under alla tider. Han gav sitt ord till människorna som en uppenbarelse av sig själv. Varje ny sanning, som däri upptäckes, är ett nytt avslöjande av den store Auktorns karaktär. Skriftens studium är det av Gud förordnade medlet till att bringa människorna i en innerligare förening med deras Skapare och att giva dem en klarare kunskap om hans vilja. Det är meddelelsemedlet mellan Gud och människor.

I de skolor de besökte fingo de ej yppa sina förhållanden för någon. Deras kläder voro så gjorda, att de i dem kunde gömma sin största skatt -- de dyrbara bibelavskrifterna. Dessa som voro frukten av träget, kanske årslångt arbete, förde de med sig, och närhelst det kunde ske utan att väcka misstankar, satte de försiktigt en del av dem i händerna på sådana som syntes mottagliga för sanningen.

Kristi ande är missionens ande. Den allra första impulsen i det förnyade hjärtat är att föra även andra till Frälsaren. En sådan ande var det som besjälade de kristna valdenserna. De förstodo att Gud fordrade mera av dem än att blott och bart bland sina egna församlingar bevara sanningen i dess renhet, att ett högtidligt ansvar åvilade dem att låta sitt ljus lysa för dem som sutto i mörker. Genom Gudsordets stora kraft sökte de sönderbryta de bojor som Rom hade slagit folket i.

Valdensernas predikanter blevo utbildade till missionärer. Den som önskade ingå i predikoämbetet, måste först vinna någon erfarenhet som evangelist. Envar måste i tre år tjäna på något missionsfält, innan han fick övertaga vården av någon församling hemma. Denna tjänst som ända från början fordrade självförsakelse och uppoffring, utgjorde en lämplig inledning till församlingsherdens liv i dessa prövande tider. De unga män som invigdes till det heliga ämbetet, närde ingen förhoppning om jordisk rikedom och ära, utan sågo framåt mot ett liv av möda och fara, ja, kanhända väntade dem en martyrs öde. Missionärerna gingo ut två och två, liksom Jesus utsände sina lärjungar. En ung man stod vanligen under en äldres och erfarnares ledning, vilken var ansvarig för hans utbildning. Den yngre var ålagd att rätta sig efter den äldres föreskrifter. Dessa medarbetare gingo inte alltid tillsammans, men de möttes ofta för att bedja och samråda och stärkte sålunda varandra i tron.

Missionärernas arbete började invid deras egna boplatser, men det utsträcktes långt bortom desamma. Barfota och iförda grova kläder, lika dem deras Mästare bar, passerade de genom stora städer och framträngde till avlägsna länder. Överallt utsådde de den dyrbara säden. Församlingar uppstodo i deras väg, och martyrers blod vittnade för sanningen. Herrens dag skall uppenbara en rik skörd av själar, som blivit insamlade genom dessa trogna mäns arbete. Förborgat och stilla banade sig Gudsordet väg genom kristenheten och mottogs med glädje i människornas hjärtan och i hemmen.

Skriften var för valdenserna icke blott en skildring av Guds handlingssätt med människorna i det förgångna och en framställning av närvarande ansvar och plikter, den var även en uppenbarelse om framtida faror och härligheter. De trodde att alltings slut ej var långt borta. Medan de rannsakade Skriften under bön och tårar, fingo de en allt djupare förnimmelse av dess dyrbara innehåll och av sin plikt att upplysa andra om dess frälsande sanningar. De sågo frälsningsplanen tydligt uppenbarad i Ordet, och de funno tröst, hopp och frid i tron på Jesus. I det sanningens ljus upplyste deras förstånd och fröjdade deras hjärtan, fattades de av längtan att sprida dess strålar till dem som sutto i villfarelsens mörker.

De sågo att skaror av människor, ledda av påve och präster, förgäves sökte ernå syndaförlåtelse på självplågeriets väg. Enär dessa människor blivit lärda att . deras goda gärningar skulle frälsa dem, betraktade de ständigt sig själva och sitt eget syndiga tillstånd. De sågo sig blottställda för Guds vrede och. plågade själ och kropp utan att finna någon lindring. Sålunda blevo samvetsgranna själar trälbundna av Romkyrkans lärosatser. Tusenden övergåvo släkt och vänner och tillbringade sitt liv i klostercellerna. Genom ofta upprepade fastor och grymma gisslingar, genom midnattsandakter, genom att timtals ligga utsträckta på det kalla, fuktiga stengolvet i sina dystra boningar, genom långa pilgrimsfärder, genom förödmjukande botövningar och förskräcklig tortyr sökte tusenden förgäves vinna samvetsfrid. Nedtryckta under känslan av synd och förföljda av fruktan för Guds hämnande vrede, hängåvo sig många åt lidande, till dess krafterna voro uttömda och de sjönko i graven utan en enda stråle av ljus och hopp.

Valdenserna längtade att få bryta livets bröd för dessa döende själar, förkunna dem budskapet om frid i Guds löften och visa dem till Kristus såsom frälsningens enda hopp. Den läran att goda gärningar kunna försona människans överträdelse av Guds lag, höllo de för grundfalsk. Förtröstan på mänskliga förtjänster bortskymmer Kristi outsägliga kärlek. Jesus dog som ett offer för människorna, emedan det fallna släktet ingenting kunde göra för att vinna Guds ynnest. Den korsfäste och uppståndne Frälsarens förtjänst är grunden för den kristnes tro. Själens beroende av Kristus är lika verklig och dess förbindelse med honom måste vara lika innerlig som lemmarnas i förhållande till. kroppen eller grenarnas i förhållande till vinträdet.

Romkyrkans lära hade förlett människorna till att betrakta Guds, ja även Kristi karaktär såsom sträng, hemsk och avskräckande. Frälsaren blev till den grad frånkänd sitt medlidande med människorna i deras fallna tillstånd, att man måste påkalla prästers och helgons förmedling. De som blivit upplysta av Guds ord, längtade att få leda'dessa själar till Jesus, deras medlidsamme, kärleksfulle Frälsare, -- han som står med utsträckta armar och inbjuder alla att komma till honom med sin synd, sin sorg, sin nöd. De längtade att få undanröja de hinder som djävulen staplat upp, så att människorna kunde se Guds löften och gå direkt till honom för att bekänna sina synder och undfå förlåtelse och frid.

Med stor iver utlade de valdensiska missionärerna evangeliets dyrbara sanningar för sökande själar. Försiktigt framtogo de sina omsorgsfullt avskrivna delar av den heliga Skrift. Det var deras största glädje att få bringa hopp till uppriktiga, skuldmedvetna själar, vilka endast kände till en hämndens Gud, som väntade på att verkställa domen över dem. Med skälvande läppar' och tårfyllda ögon, ofta på sina knän, framhöllo de för sina bröder de dyrbara löften som uppenbara syndarens enda hopp. Sålunda trängde sanningens ljus in i månget förmörkat sinne och drev bort dysterhetens moln, till dess Rättfärdighetens sol upplyste hjärtat med sina halande strålar.

Många fingo sina ögon öppnade för Roms anspråk. De insågo hur fåfänga människors och änglars medlargärning för syndare är. När det sanna ljuset uppgick för deras sinnen, utropade de i glädje: »Kristus är min präst. Hans blod är mitt offer. Hans altare är min biktstol.» De förlitade sig helt på Jesu förtjänst och upprepade dessa ord: »Utan tro är det omöjligt att täckas Gud.» »Ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta. » Hebr. 11:6; Apg. 4:12.

Förvissningen om Frälsarens kårlek syntes vara teer än någon av dessa arma, stormvräkta själar kunde fatta. Så stor var den lindring de erforo och så mäktig den ljusflod som utgjöt sig över .dem, att de tyckte sig ha blivit förflyttade till himmelen. De lade sina händer förtröstansfullt i Kristi hand. De satte sina fötter på den eviga klippan.

På lönnliga ställen blev Guds ord framtaget och läst, ibland för ensamma själar, ibland för en liten grupp som längtade efter ljus och sanning. På det sättet tillbringades ofta hela natten. Så stor kunde åhörarnas beundran och gripenhet vaxa, att nådens sändebud ej sällan måste avbryta sin läsning, till dess rörelsen lagt sig och man åter kunde fatta frälsningens budskap. Ofta blevo ord som dessa uttalade: »Vill Gud verkligen mottaga mitt offer? Vill han vara mig nådig? Vill han förlåta mig? » Svaret blev läst: »Kommen till mig, I alla, som arbeten och äran betungade, så skall jag giva eder ro». Matt. 11:28.

Tron grep tag om löftet, och det glada ordet ljöd: »Aldrig mer några långa pilgrimsfärder, inga mödosamma resor till heliga vallfartsorter. Jag kan komma till Jesus just som jag är, syndfulloch oren, och han skall icke'förakta den botfärdiges bön. 'Dina synder äro dig förlåtna.' Mina, ja också mina kunna förlåtas! »

En ström av helig glädje fyllde hjärtat, och Jesu namn förhärligades genom lov och tacksägelse. Dessa lyckliga själar återvände till sina hem för att sprida ljuset och berätta för andra, så gott de kunde, om sin nya erfarenhet - berätta huru de funnit den sanna och levande vägen. Det var en sällsam och högtidlig kraft i Skriftens ord. Den talade direkt till deras hjärtan som längtade efter sanningen. Det var Guds röst. Och den bringade överbevisning till dem som lyssnade.

De förföljelser som i många århundraden hemsökte dessa gudfruktiga människor, uthärdade de med ett tålamod och en ståndaktighet som förhärligade deras Frälsare. I trots av korstågen som fördes mot dem och i trots av det omänskliga slaktande, som de blevo utsatta för, fortforo de att utsända sina missionärer att utbreda den dyrbara sanningen. De blevo jagade till döds. Men deras blod vattnade den säd som var utsådd, och den blev ej utan frukt. Sålunda voro valdenserna Guds vittnen århundraden innan Luther föddes. Kringspridda i många länder förberedde de den reformation som började på Wycliffes tid, som växte i omfång och styrka i Luthers dagar och som skall fortsätta till tidens slut genom deras hand, som äro villiga att lida allt »för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull». Upp. 1:9.

Före reformationen fanns under långa tider endast ett fåtal exemplar av Bibeln, men Gud tillät ej att hans ord blev alldeles utplånat. Dess sanningar skulle ej alltid förbli förborgade. Han kunde lika lätt frigöra Livets ord, som han kunde öppna fängelsets dörrar och upplåta järnportarna för att försätta sina tjänare i frihet. Guds ande påverkade människor i olika delar av Europa att söka efter sanningen som efter dolda skatter. Guds försyn ledde dem till den heliga Skrift, och de granskade dess heliga blad med stort intresse. De voro villiga att mottaga ljuset, vad det än skulle komma att kosta dem. Ehuru de ej kunde tydligt fatta allt, voro de likväl i stånd att finna många sanningar som länge varit undanskymda. De Bingo ut som himlasända budbärare, sleto sönder vidskepelsens och villfarelsens bojor och uppfordrade dem som så länge levat i andlig träldom, att resa sig och hävda sin frihet.

I fjortonde århundradet uppgick i England »reformationens morgonstjärna». John Wycliffe var reformationens förelöpare icke blott för England, utan för hela kristenheten. Den kraftiga protesten mot Rom, som blev honom förunnad att avge, skulle aldrig bringas till tystnad. Med denna protest började striden, som skulle leda till enskilda personers, kyrkors och nationers frigörelse.

Wycliffe erhöll en god uppfostran och för honom var Herrens fruktan vishetens begynnelse. Vid universitetet utmärkte han sig för iver och fromhet såväl som för ovanlig begåvning och djup lärdom. I sin stora kunskapstörst sökte han göra sig förtrogen med alla lärdomsgrenar. Han studerade den skolastiska filosofien, kyrkans föreskrifter och civil lagkunskap, och i synnerhet var han kunnig i sitt eget lands lagar. Under hans senare verksamhetsår framstod värdet av hans under tidigare år inhämtade kunskaper. En ingående kännedom om den spekulativa filosofien på hans tid satte honom i stånd att uppenbara dess villfarelser. Genom sitt studium av nationella och kyrkliga lagar var han beredd att deltaga i den stora striden för borgerlig och religiös frihet. På samma gång som han kunde bruka Guds ords vapen, hade han även förvärvat sig den intellektuella skolning universiteten erbjödo, och han hade satt sig in i skolastikernas taktik och tänkesätt. Hans överlägsna snille och hans grundliga och omfattande kunskaper ingåvo aktning både hos vänner och fiender.

Wycliffe började forska i den heliga Skrift, medan han ännu var kvar vid universitetet. Han rannsakade den med samma grundlighet, varmed han bemästrade de andra lärdomsgrenarna. Hitintills hade han känt en stor brist, som hans vetenskapliga studier eller kyrkans lära aldrig kunnat fylla. I Guds ord fann han vad han tidigare förgäves sökt. Här såg han frälsningsplanen uppenbarad och Kristus som människans ende ställföreträdare. Han hängav sig åt Kristi tjänst och beslöt kungöra för andra de sanningar han funnit.

Liksom senare reformatorer förutsåg inte Wycliffe i början av sin verksamhet vart den skulle föra honom. Han trädde inte självmant i opposition mot Rom. Men kärleken till sanningen kunde ej annat än föra honom i strid med lögnen. ju tydligare påvedömets villfarelser framstodo för honom, desto allvarligare framställde han Bibelns lära. Han insåg att Rom övergivit Guds ord för mänskliga traditioner. Oförskräckt anklagade han prästerskapet för att ha bannlyst Bibeln och fordrade, att den åter skulle sättas i händerna på folket samt att dess auktoritet skulle erkännas av kyrkan.

Han var en duglig och nitisk lärare och en vältalig predikant. Hans dagliga liv var dessutom en demonstration av de sanningar han lärde. Hans kunskap i Skriften, hans starka bevisföring, hans helgade liv, hans oeftergivliga mod och rättsinnighet tillvunno honom allmänt förtroende och aktning. Många kände sig ej tillfredsställda med sin tidigare tro, då de sågo den orättfärdighet som härskade i den romersk-katolska kyrkan, och de hälsade med synbar glädje de sanningar som Wycliffe framdragit i ljuset. Men de påvliga ledarna fylldes av harm, då de märkte att denne reformator vann större inflytande än de.

Wycliffe hade stor förmåga att avslöja villfarelser, och han angrep oförskräckt många av de missbruk som Rom stadfäst genom sin myndighet. Då han var predikant vid engelska hovet, satte han sig djärvt emot betalningen av den, skatt som påven krävde av den engelska monarken, och visade därmed att den myndighet påvestolen tillvällat sig över världsliga välden var stridande både mot förnuftet och mot Guds ord. Påvens krav hade väckt stor förbittring i England, och Wycliffes förkunnelse gjorde djupt intryck på de ledande männen i nationen. Både kungen och adeln enades om att påven ej hade rättighet att göra anspråk på världslig myndighet, och de nekade att betala skatten. Sålunda riktades ett kraftigt slag mot påvens överhöghet i England.

Reformatorn förde även en lång och beslutsam strid mot fördärvet, som uppstod genom de olika tiggarmunkarnas klosterordnar. Dessa tiggarmunkar översvämmade England och hämmade landets utveckling och välfärd. Deras fördärvbringande inflytande sträckte sig till skolväsende och ämbetsverk, till hantverk och handel, till moral och seder. Munkarnas sysslolösa liv och tiggeri voro inte endast en tung börda för folket utan bidropp även till att förringa nyttigt arbete. Resultatet blev moralens och sedernas förfall bland ungdomen. Genom munkarnas inflytande förleddes många att gå i kloster och hänge sig åt munklivet, icke blott utan föräldrarnas samtycke, utan även mot deras befallning och utan deras vetskap.

Påven hade bemyndigat dessa munkar att lyssna till folkets syndabekännelser och meddela syndaförlåtelse. Detta blev upp hovet till mycket ont. Munkarna som voro synnerligen vinningslystna visade sig så beredvilliga att ge avlösning, att alla slags förbrytare strömmade till dem, och som följd härav tilltog de grövsta laster mycket snabbt. Man lät sjuka och fattiga, lida, medan de gåvor man borde använt till att avhjälpa nöden, gåvos till munkarna, som under hotelser begärde allmosor av folket och fördömde som Budlösa alla som ej ville skänka dem några gåvor. Klostrens rikedomar ökades ständigt trots munkarnas föregivna fattigdom, och deras präktiga byggnader och kräsliga bord gjorde folkets tilltagande armod mer iögonenfallande. Och medan de ledande munkarna tillbringade sin tid i vällevnad och njutningar, sände de i sitt ställe ut okunniga män, som endast kunde berätta sällsamma helgonlegender, munksagor och skämthistorier för att underhålla folket och få dem ännu mer duperade av munkarna. Dessa behöllo fortfarande sin makt över den vidskepliga mängden och förmådde dem att tro, att om de blott erkände påvens överhöghet, tillbådo helgonen, gåvo munkarna gåvor, så hade de uppfyllt sina religiösa plikter och kunde vara förvissade om en plats i himmelen.

Han började skriva och utge små skrifter mot munkarna, dock inte så mycket för att inlåta sig i strid med dem som att rikta folkets uppmärksamhet på Bibeln och dess upphov. Han förklarade att påven ej besatt mera makt att förlåta synder eller att bannlysa än varje präst och att ingen bannlysning kunde vara giltig med mindre människan ådragit sig Guds dom. Han kunde inte på ett mera verksamt sätt ha försökt omstörta den ofantligt stora byggnad av andligt och världsligt herravälde, som påven uppfört och i vilken han höll miljoner människor fångna.

Påvens vredesåskor ljungade snart emot Wycliffe. Tre påvliga bullor sändes till England - en till universitetet, en till konungen och en till prelaterna - alla innehållande en befallning att genast vidta mått och steg att bringa denne kätterske lärare till tystnad.10 Men innan bullorna anlände, hade biskoparna instämt Wycliffe till att undergå rannsakning inför dem. Två av de mäktigaste furstarna i riket följde med honom till domstolen och folket omringade byggnaden och trängde in i domsalen, vilket injagade en sådan fruktan hos domarna, att de inställde rättegången tills vidare och läto Wycliffe gå i frid. Inte långt därefter dog den åldrige Edward III, som prelaterna under hans sista år sökt förmå att vända sig mot reformatorn, och Wycliffes tidigare beskyddare blev regent.

Men påvens bullor som ankommo, innehöllo en avgörande befallning till England att gripa kättaren och kasta honom i fänngelse. Dessa åtgärder syftade direkt till att bringa honom på bålet. Det föreföll vara omöjligt för Wycliffe att undgå att falla offer för Roms hämndlystnad. Men Han som fordom sade till sin tjänare: »Frukta icke, jag är din sköld», sträckte ut sin hand för att skydda sin tjänare. Döden kom, inte till reformatorn utan till den påve, som hade beslutat hans undergång. Gregorius XI avled och den domstol, åt vilken han givit i uppdrag att förhöra Wycliffe, upplöstes.

Guds försyn ledde i fortsättningen händelserna så, att reformationen kunde utbredas. Efter Gregorius död valde man två påvar, som bekämpade varandra. De tävlande påvarna, som båda gjorde anspråk på att vara ofelbara, fordrade lydnad.11 Den ene kallade kyrkans trogna anhängare till hjälp att bekämpa den andre, och vardera inskärpte sina fordringar med hemska förbannelser, som utslungades mot motståndarna och med löfte om belöning i himmelen för dem som understödde honom. Denna händelse försvagade i hög grad påvarnas makt. De rivaliserande påvarna hade nog med att bekämpa varandra, och Wycliffe fick för en tid vara i fred. Under tiden strävade reformatorn i sin lugna avskildhet i Lutterworths prästboställe att vända människornas blickar från de kämpande påvarna till Jesus Kristus, fridsfursten.

Liksom sin Mästare predikade Wycliffe evangelium för de fattiga. Men han var inte nöjd med att låta ljuset lysa för de enkla hemmen i Lutterworth, utan han beslöt att sprida det till varje del av England. För att kunna göra detta organiserade han ett förbund av predikanter, ödmjuka och helgade män, som älskade sanningen och ingen högre önskan hade än att utbreda den. Dessa män Bingo överallt, undervisade på marknadsplatserna, på gatorna, i de stora städerna och ute på landsbygden. De uppsökte de gamla, de sjuka och fattiga och förkunnade för dem det glada budskapet om Guds nåd.

Wycliffes förnämsta livsverk var att översätta Bibeln till engelska språket. I-ett av honom utgivet verk om Skriftens sanna mening tillkännagav han sin avsikt att översätta Bibeln, så att alla i England kunde läsa på sitt modersmål om Guds underbara verk.

Men plötsligt blev hans arbete avbrutet. Ehuru han ännu inte var sextio år gammal, hade oupphörlig överansträngning, studier och fiendernas angrepp försvagat hans hälsa och gjort honom gammal i förtid. Han angreps av en allvarlig sjukdom. Munkarna blevo mycket glada då de hörde denna nyhet, ty, de trodde att han nu bittert skulle ångra det onda han tillfogat kyrkan. De skyndade till hans sjukrum för att höra honom avge sin bekännelse. Representanter för fyra munkordnar jämte fyra av statens ämbetsmän samlades omkring den man, som de trodde vara nära döden.

Många och stora hinder måste undanröjas, innan detta verk kunde fullbordas. Wycliffe var nedtyngd av kroppslig svaghet. Han visste att han endast hade få år att leva. Han såg det motstånd han måste möta, men uppmuntrad av Guds ords löften, fortsatte han utan att låta sig bekomma. Genom sin särskilda försyn hade Gud utrustat honom med stor intellektuell begåvning, givit honom rika erfarenheter och bevarat hans själskrafter för detta hans största livsverk. Medan hela kristenheten var i fullt uppror, hängav sig reformatorn åt sitt gudagivna verk utan att fästa sig vid den storm, som rasade därute i världen.

Slutligen blev verket fullbordat - den första engelska bibelöversättningen var färdig. Guds ords skattkammare hade upplåtits för England. Nu fruktade reformatorn varken fängelse eller bål. Han hade satt i det engelska folkets hand ett ljus som aldrig skulle utsläckas. I det han gav sina landsmän Bibeln, hade han gjort mera för att sönderbryta okunnighetens och lastens bojor, mera för att höja sitt fädernesland och skaffa det frihet, än vad man kunnat uppnå genom de mest lysande segrar på slagfältet.

Då tryckerikonsten ännu var okänd, kunde man endast genom långsamt och besvärligt arbete erhålla flera exemplar av Bibeln. Så stor var ivern att erhålla boken, att många frivilligt deltogo i arbetet att avskriva den, men det var med svårighet avskrivarna kunde skaffa så många avskrifter som efterfrågan fordrade. Några av de rikaste köparna beställde hela Bibeln för sig själva. Andra köpte endast delar därav. Ofta slöto sig flera familjer tillsammans för att köpa en avskrift. På så sätt fann Wycliffes bibel snart väg till många hem i England.

Spridningen av Guds ord förorsakade stor fruktan hos kyrkans myndigheter. De hade nu ett inflytande att bekämpa som var mäktigare än Wycliffes - en makt mot vilken deras vapen ej kunde uträtta mycket. På den tiden fanns i England ingen lag som förbjöd folket att läsa Bibeln, ty den hade aldrig förut förekommit på engelska språket. Sådana lagar blevo sedermera stiftade och strängt tillämpade. Emellertid hade man nu för en tid tillfälle att utbreda Guds ord, fastän prästerna sökte förhindra det. Wycliffes livsverk nalkades sin fullbordan, Sanningens baner, som han så länge burit, skulle falla ur hans hand. Då han stod i begrepp att utdela nattvarden i sin kyrka i Lutterworth, träffades han av slaganfall och dog kort därefter.

Wycliffe framträdde ur de mörka tidsåldrarnas dunkel. Ingen hade gått före honom, efter vilkens mönster han kunde bilda sitt reformationsverk. Liksom Johannes döparen blev han uppväckt att utföra en särskild mission. Han var en förelöpare för ett nytt tidsskede. I hans framställning av Guds ords sanning fanns dock en harmoni och en fullständighet, som inte överträffades av efterföljande reformatorer och som ingen ens hundra år senare hade uppnått. Grunden lades så djup och bred och byggnaden var så fast och fullkomlig, att de som kommo efter honom ej behövde bygga om den.

Wycliffe var en av de största reformatorerna. Få av dem som uppstodo efter honom voro honom jämbördiga i fråga om förståndsutveckling, tankeklarhet och orubblig fasthet, då det gällde att framhålla och försvara sanningen. Ett helgat liv, outtröttlig flit i studier och arbete, oböjlig rättsinnighet, Kristus-lik kärlek samt troget uppfyllande av alla plikter ämbetet ålade honom utmärkte denne förste reformator, och detta framträder så mycket klarare mot det andliga mörker och moraliska förfall som var rådande på hans tid.

Wycliffes karaktär är ett vittnesbörd om den heliga Skrifts kraft att uppfostra och förvandla människan. Det var Bibeln som gjorde honom till den han var. De bemödanden man gör att omfatta det uppenbarade Ordets stora sanningar upplivar och stärker själsförmögenheterna. Studiet av Guds ord vidgar sinnet, skärper intellektet och bringar omdömet till fulländning. Det förädlar varje tanke, känsla och strävan så som intet annat studium förmår. Det förlänar fasthet, vilja och beslutsamhet, giver mod, ståndaktighet och själsstyrka, det förädlar karaktären och helgar själen. Ett allvarligt, hängivet studium av Skriften - som för en människa i direkt förbindelse med den Evige -skulle ge världen män med större och verksammare intellekt och ädlare grundsatser, än vad som blivit resultatet av den bästa uppfostran som den världsliga lärdomen kan åstadkomma. »När dina ord upplåtas», säger psalmisten, »giva de ljus och skänka förstånd åt den enfaldige.»

De sanningar som Wycliffe förkunnat spredos vidare för en tid framåt. Hans efterföljare, som äro kända under namn av wycliffiter och lollarder, färdades omkring inte endast i hela Enland utan även i andra länder och utbredde evangelii sanning. Sedan deras ledare tagits ifrån dem, arbetade dessa predikanter med ännu större nit, och stora folkskaror strömmade till dem för att mottaga undervisning. Många av adeln och även drottningen räknades till de omvända. På många platser skedde en märkbar reformation i folkets seder och bruk, och katolicismens avgudiska symboler avlägsnades från kyrkorna.

Men snart bröt förföljelsens obarmhärtiga storm lös över dem, som hade dristat sig till att välja Bibeln som sin vägledare. De engelska monarkerna, som voro angelägna att stärka sin makt genom att försäkra sig om Roms stöd, tvekade ej att uppoffra reformatorerna. För första gången i Englands historia dömdes evangelii förkunnare till bålet. Den ena martyren offrades efter den andra. Sanningens försvarare, som förklarades fågelfria och torterades då de infångades, kunde endast i Herrens Sebaots öra utgjuta sina smärtfyllda klagorop. Jagade som landsförrädare och kyrkans fiender fortsatte de att predika på hemliga platser, och de sökte skydd, så gott sig göra lät, i de fattigas anspråkslösa hem och gömde sig även i hålor och klyftor.

Trots den häftiga förföljelse som rasade, fortsatte det lugna, hängivna, allvarliga och tåliga protesterandet mot kyrkans förfall under århundraden. De kristtrogna vid denna tid hade endast en begränsad kunskap om sanningen, men de hade lärt att älska och lyda Guds ord och utstodo tåligt lidande för Ordets skull. I likhet med lärjungarna i apostlarnas dagar uppoffrade många sina jordiska ägodelar för Kristi sak. De som fingo tillåtelse att bo i sina hem, hyste gärna sina bannlysta trosfränder, och när även de själva blevo bortdrivna, delade de villigt (le fördrivnas öde. Det är sant att många tusen, skrämda av förföljelsernas raseri, köpte sin frihet genom att uppoffra sin tro. Klädda som botgörare lämnade de fängelset för att offentliggöra sin återkallelse. Men deras antal var inte ringa - bland dem räknades personer av ädel börd såväl som av ringare härkomst - som utan fruktan vittnade för sanningen i fängelsehålor, i »lollardtornen», mitt under tortyr och på bålet, fröjdande sig över att de aktades värdiga att vara »delaktiga i Kristi lidanden».

Det var genom Wycliffes skrifter som Johan Hus leddes att förkasta många av de romerska villfarelserna och börja reformationsverket. Sålunda blev sanningens säd utsådd i dessa två vitt skilda länder. Från Böhmen fördes verket vidare till. andra länder. Människornas tankar riktades till Guds ord, som så länge varit förgätet. Den gudomliga handen beredde väg för den stora reformationen.

Redan i det nionde århundradet hade evangelium kommit till Böhmen. Bibeln hade blivit översatt och offentlig gudstjänst hölls på folkets eget språk. Men allteftersom påvens makt tilltog, blev Guds ord ställt i skuggan. Påve Gregorius VII, som hade tagit sig för att nedslå konungars högmod, var ej mindre inriktad på att trälbinda folket. Därför utfärdades en bulla som förbjöd offentlig gudstjänst på det bömiska språket. Påven förklarade, att »det behagade den Allsmäktige att hans tillbedjan ägde rum på ett okänt tungomål samt att många villfarelser och mycket ont hade sin orsak i att man icke efterkommit denna regel».12

Sålunda påbjöd katolska kyrkan att Guds ords ljus skulle utsläckas och folket hållas i mörker. Men Herren hade för bevarandet av sin församling sörjt för andra medel. Genom förföljelse fördrivna från sina hem i Frankrike och Italien, kommo många av valdenserna och albigenserna till Böhmen. Ehuru dessa icke vågade undervisa offentligt, voro de dock ivrigt verksamma. På det sättet bevarades. den sanna tron århundrade efter århundrade.

Före Hus' tid uppträdde män i Böhmen, vilka öppet fördömde såväl kyrkans missbruk som folkets sedefördärv. Deras verksamhet väckte intresse vitt och brett. Prästerskapet intogs av fruktan, och förföljelse utbröt mot evangelii bekännare. De blevo tvungna att hålla sina gudstjänster i skogarna och bland bergen. Soldater jagade dem och många blevo dödade. Senare utgavs ett påbud att alla som avveko från den romersk-katolska gudsdyrkan skulle brännas. Men medan de kristna offrade sina liv, sågo de framåt till den tid då deras sak skulle segra. En av dessa som »lärde att frälsning kunde vinnas allenast genom tron på den korsfäste Frälsaren», förklarade i sin dödsstund: »Sanningens fiender rasa nu mot oss och hava överhand, men så skall det icke alltid förbliva. Av folket skall uppstå en man, utan svärd och myndighet, över honom skola de icke få överhand.»13

Johan Hus var av ringa härkomst. Tidigt blev han faderlös. Hans fromma moder som ansåg bildning och gudsfruktan vara den dyrbaraste egendom, sökte skaffa sin son detta arv. Hus läste först i en provinsskola, varefter han upptog studier vid universitetet i Prag, där han fick inträde som frielev. På resan till Prag ledsagades han av sin mor. Hon var en fattig änka och kunde ej skänka sonen jordisk rikedom; men då de närmade sig den stora staden, böjde hon sina knän vid sidan av den faderlöse ynglingen och bad den himmelske Fadern välsigna honom. Föga anade modern huru hennes bön skulle bli besvarad.

Vid universitetet utmärkte sig Hus genom sin outtröttliga flit och sina snabba framsteg, på samma gång som hans otadliga liv och hans vänliga, vinnande sätt förskaffade honom allmän aktning. Han var en trogen medlem av romersk-katolska kyrkan och sökte ivrigt efter de andliga välsignelser, som hon föregav sig kunna meddela. Vid ett tillfälle då jubileum firades, gick han till skriftermål, betalade de sista slantarna han hade och slöt sig till festtåget för att bliva delaktig av den utlovade syndaförlåtelsen.