Print

Daniel 11: ''Kungen i söder'' är Egypten!

En noggrann studie av Daniel 11 avslöjar med 100% säkerhet
att “Söderkungen” är, och alltid har varit, Egypten!

Voynich-manuskriptet är utan tvekan en unik bok. Estetiskt sett är det ett konstverk. Vackra illustrationer i gröna, bruna, gula, blåa, och röda kulörer pryder nästan varje sida. De botaniska ritningarna är detaljerade; astrologiska diagram och astronomiska ritningar minutiösa; den handskrivna texten, flytande och graciös. Man känner till att den har tillhört den tysk-romerska kejsaren Rudolf II av Tyskland (1576-1612) men koldateringen anger att den härrör från 1400-talet.

Voynich-manuskriptet med en av dess många oidentifierade växtarter

Voynich-manuskriptet med en av dess många oidentifierade växtarter.

(Image: http://top-documentary.com/wp-content/uploads/2012/01/f50r.jpg)

I en modern värld där tekniken har gett svar på många begrundade mysterier så förblir Voynich-manuskriptet ännu en olöst gåta. Ingen vet var den kom ifrån eller vem som skrev den. Hundratretton av de botaniska ritningarna är av oidentifierade växtarter. En biologisk sektion är märklig och antyder okänd teknik eftersom den visar människokroppar nedsänkta i någon form av vätska i samband med sammankopplande rör.

Det kanske mest mystiska är det faktum att ingen vet vad boken säger! Det är skrivet på ett okänt språk. Inga ansträngningar eller datorprogramvara har lyckats dechiffrera den hemliga koden som den är skriven i, vilket får en del att ifrågasätta om det inte är ett enda stort bedrägeri. Ingen chiffernyckel har någonsin upptäckts som skulle kunna tolka de hemligheter som finns i Voynich-manuskriptet.

Skrifterna har också haft ett stycke som var olöst under en tid. Bland de många profetior som nedtecknats för den sista generationen har Daniel 11 rutinmässigt missförståtts. Detta stycke är sällsynt bland profetiorna då den inte använder symboler. Det råder inget tvivel om vad den här profetian handlar om och när den inträffar, eftersom slutet – när tillsyningstiden är över – är för viktigt. Ängeln talade rakt och rättframt om vad som skulle komma att hända i mer än 2000 års tid.

Bibelstudenter har länge varit förbryllade och frustrerade över vad betydelsen är i detta kapitel, trots att det saknar symboler. Hänvisningarna till en förbryllande "nordkung" och en lika förbryllande "söderkung" har lett till en mängd olika förklaringar som antyder vem de kan vara. Att identifiera dessa kungar är nyckeln till att låsa upp innebörden i detta kapitel.

Till skillnad från Voynich-manuskriptet har dock Daniel 11 en nyckel och den nyckeln är geografi.

Geografi är nyckeln

Daniel var alltid, i sitt hjärta, en israelit. Skriften visar att han öppnade sitt fönster och bad mot Jerusalem tre gånger om dagen. Som en mycket gammal man, årtionden efter att han hade tagits från sitt hemland, hänvisade han fortfarande till det som "det härliga landet."

“Nordkungen” och ”söderkungen” som upprepade gånger hänvisas till i Daniel 11, ska förstås i förhållande till Israel.

Vad eller vem var söder om Israel? Svaret är enkelt och förändras aldrig. Egypten låg söder om Israel.

Vad eller vem var norr om Israel? Landet direkt norr om Israel var Syrien. Men vad som orsakar förvirring för många människor är att den politiska makten som kontrollerar det geografiska området har förändrats med tiden. Därför är nordkungen den politiska enhet som kontrollerade Syrien vid varje given tidpunkt. När detta förstås kan Daniel 11 jämföras mot historia och profetian blir tydlig.

Alexander den Store

Profetia är helt enkelt historia skriven i förväg. I Daniel 11:s profetior berättar ängeln: “Nu skall jag tillkännage sanningen för dig. Ytterligare tre kungar skall uppstå i Persien, och den fjärde skall bli rikare än någon av de andra, och när han har blivit som mäktigast genom sina rikedomar skall han sätta in all sin makt mot Javans rike. Sedan skall en väldig kung uppstå och han skall härska med stor makt och göra vad han vill.” (Daniel 11:2-3)

Från Daniels tid så skulle ytterligare fyra kungar framträda som styrde det persiska imperiet, där den siste av dessa skulle vara den rikaste av dem alla. Han skulle vara känd för att ha tampats med Grekland. Historien bekräftar att den fjärde persiska kungen från tiden då profetian gavs var Xerxes I, son till Darius Hystaspes. Han var en mycket rik monark och han använde den rikedomen för att slåss mot grekerna. Han vann en seger i slaget vid Thermopylæ men besegrades vid slaget vid Salamis. I slutändan så lyckades Xerxes endast "sätta in all sin makt mot Javans rike" i enlighet med det profetiska ordet.

Nästa vers hänvisar till Alexander den Store och utgör grunden för att sedan kunna identifiera kungen i norr och kungen i söder: “Men när han har kommit skall hans rike falla sönder och delas efter himlens fyra väderstreck. Det skall inte tillfalla hans efterkommande eller förbli lika mäktigt som när han hade makten. Hans rike skall omstörtas och tillfalla andra än dem.” (Daniel 11:4)

Alexander den stora var bara 32 år gammal när han dog. Även om hans fru var gravid då så hade han inga andra levande arvingar. Hans enorma imperium delades mellan hans fyra generaler. Dessa i sin tur kämpade med varandra för att få ännu mer territorium och makt.

Nedan är en lista över generalerna och territorierna de tog.

Alexander den Stores delade imperium

Alexander den Stores imperium delades upp mellan hans fyra generaler efter hans död.

Under en tid kontrollerades en del av Alexanders imperium av Antigonos, en regent som försökte förena imperiet. Denna region erövrades dock så småningom av de fyra generalerna. Det fyrdelade imperiet drabbades senare av olika krig och slag under de kommande 20 åren. De flesta av dessa strider var bland de tre generalerna norr, öster, och väster om Israel: Lysimachos, Kassandros, och Seleukos. Lysimachos erövrade Kassandros territorium, sedan annekterade Seleukos allt från Lysimachos. I slutändan var det bara Seleukos i norr och Ptolemaios i söder som återstod av de ursprungliga fyra divisionerna.

Ptolemaios I Soter

Ptolemaios visade sig vara den skickligaste av Alexanders fyra generaler. "Ptolemaios, som utmärkte sig som ett betänksamt och pålitligt truppbefäl under Alexander, visade sig också vara en politiker med ovanlig diplomatisk och strategisk förmåga i den långa striden som utbröt efter Alexanders död 323." 2 Det var Ptolemaios som insåg att det var omöjligt att upprätthålla enheten i Alexanders imperium. Det var på hans förslag som imperiet delades mellan de fyra generalerna.

Ptolemaios kunde utvärdera den kaotiska internationella situationen under eran efter Alexander. Denna tid kännetecknades av ständigt förnyade krig med skiftande allianser och koalitioner, i realistiska politiska termer. Genom att hålla sig till en i princip defensiv utrikespolitik säkrade han Egypten mot externa fiender och utvidgade den med direkt kontrollerade utländska ägodelar och hegemoniska förvaltningar. Han försummade emellertid inte den interna organisationen i landet och han tillhandahöll en efterträdare.3

Trots att Ptolemaios hade varit en av generalerna under Alexander som hade erövrat Egypten, fick hans kloka styre honom accepterad av egyptierna som höjde honom till gudstatus efter sin död. Egypten blev den mäktiga kungen i söder under denna forne general.

Den mäktiga Ptolemaiska dynastin som han upprättade, "regerade längre än någon annan dynasti etablerad på marken av det Alexandriska imperiet och gav endast efter för romarna 30 f.Kr." 4 Även efter att Egypten kom under Roms kontroll så förblev denna region kungen i söder för att det låg söder om Palestina.

Trycker mot den villige kungen

Sfinx med den egyptiska stjärnhimlenDet råder inte det minsta tvivel om att Egypten är kungen i söder. Den första delen av Daniel 11 är en tydlig, enkel redovisning av historiska händelser som förutsågs innan de inträffade. De spårar med övernaturlig noggrannhet kungen i söder, Egypten, genom århundradena. Varje vers bevisas med historisk dokumentation. Hela drivkraften för denna profetia är att fastställa när tillsyningstiden upphör. De mellanliggande verserna gör det möjligt för den moderna bibelstudenten att säkerställa att kungen i söder är Egypten.

Höjdpunkten för söderkungens handlingar inträffar nära slutet av Daniel 11 och är i själva verket sista gången han omnämns: “Men vid ändens tid skall kungen i Söderlandet drabba samman med honom.” (Daniel 11:40)

Under århundradena hade olika yttre härskare, precis som i de andra områdena i Alexanders imperium, erövrat Egypten. Mamlukdynastin tog kontrollen 1250. Mamlukerna

var slavsoldater som blev mycket mäktiga under medeltiden. De kastade ut ur Mellanöstern de sista europeiska korsfararna och fördrev mongolerna från Syrien och Palestina. Detta vann dem alla muslimers tacksamhet, som såg mamlukerna som deras religion och kulturs frälsare.

För att befästa sin position i den islamiska världen återupplivade mamlukarna kalifatet, som mongolerna förstörde 1258, och installerade en kalif under deras övervakning i Kairo. Deras beskydd av härskarna i de heliga städerna Arabien, Mecka, och Medina tjänade samma syfte. Den spektakulära framgången i krig och diplomati understöddes ekonomiskt av mamlukernas stöd av industrier och hantverk samt genom deras återställande av Egypten som den viktigaste handels- och transitvägen mellan Orienten och Medelhavet.5

Det osmanska riket tog kontroll över Egypten i början av 1500-talet. På 1790-talet hade emellertid mamlukerna tagit tillbaka mycket av sin tidigare makt, även om Egypten fortfarande, tekniskt sett, betraktades som en del av det osmanska riket. Även om mamlukerna ursprungligen hade varit ansvariga för att ha upprättat den grundläggande handelsvägen som anslöt Orienten till Europa så var de senare åren av mamlukernas styre kantade av interna strider som störde handelsvägen.

“De sista åren av mamlukernas välde var katastrofala för Egypten. Den ständiga striden i kombination med den skandalösa beskattningen förstörde Egyptens handel. En av utlösarna för den franska invasionen var den, mer eller mindre, totala upplösningen av fransk handel med Egypten på 1790-talet.6

Som påvisats i annan artikel så var Frankrike den "villige kungen" som beskrivs i Daniel 11:36-40. Rubbningen av den egyptiska handeln med Frankrike var inget mindre än kungen i söder (Egypten) som "pressade mot" den villiga kungen (Frankrike). Det var inte öppen krigföring. Det var helt enkelt att sätta press mot Frankrike.

1798 invaderade Frankrike Egypten - det år då ”ändens tid” började!

Den ursprungliga franska planen var utan tvekan att gripa Egypten som en koloni. Fransmännen förväntade sig att den egyptiska befolkningen, som led under mamlukerna, skulle välkomna dem som befriare, medan osmanerna åtminstone skulle tolerera fransmännen som priset för att utvisa sina alltför oberoende underordnade. Egypten skulle dra nytta av utvecklingen som möjliggjordes av revolutionen, hennes regering moderniserades, nya institutioner skapades och gamla kastades åt sidan, precis som hade hänt i Frankrike.

Ottomanernas roll var alltid knepig. Frankrike hade traditionellt varit allierade med det osmanska riket och åtminstone för tillfället var det ingen avsikt att störa detta. Den franska planen förlitade sig starkt på att ottomanerna förblev åtminstone neutrala och räknade med deras fientlighet mot mamlukerna (som man observerat 1786) skulle överväga deras ilska för den franska invasionen av det som fortfarande officiellt var en osmansk provins.7

Planen gick hemskt fel.

Såsom en virvelvind

Men vid ändens tid skall kungen i Söderlandet drabba samman med honom. Kungen i Nordlandet skall då storma fram mot denne med vagnar och ryttare och en stor flotta. Han skall rycka in i länderna och svämma över och dra igenom dem. (Daniel 11:40)

Bitva o Nil

Den brittiska närvaron i Egypten efter Frankrikes invasion ledde till en omjustering av internationella allianser som påverkade nordkungens överväldigande gensvar och ledde, till slut, till miljoner livs död.

(Image: http://www.woodenwalls.co.uk/NileBattle.jpg)

Britterna, i sina pågående ansträngningar att begränsa franska ambitioner, jagade fransmännen till Medelhavet. Den 1 augusti 1798 hittade den brittiska admiralen Horatio Nelson den franska flottan förtöjd vid Alexandria, Egypten. “Slaget vid Nilen var en av de mest krossande örlogssegrar någonsin. Inga brittiska fartyg gick förlorade, medan endast två av tretton franska fartyg undkom. Napoleon var nu avskuren från Frankrike.” 8

Eventuella chanser att det osmanska riket skulle acceptera den franska erövringen grusades efter att Nelson förstörde den franska flottan vid slaget vid Nilen (1 augusti). Brittiskt diplomati i Istanbul kunde nu styra kejsardömet mot direkt opposition, och den 9 september 1798 förklarade det osmanska riket krig mot Frankrike (tidigt 1799 anslöt sig Ryssland till Storbritannien och Turkiet och bildade den andra koalitionen. Napoleon ställdes nu inför ett överhängande invasionshot både till lands och till havs. Två osmanska arméer skulle involveras i invasionen. Damaskus armé skulle gå framåt genom Syrien och Palestina och attackera Egypten över Sinai. En annan armé, som skulle bildas på Rhodos, skulle, med skydd av den kungliga flottan, landa nära Nilen. Fransmännen skulle omges och överrumplas.9

Det osmanska gensvaret utplånade Frankrikes planer och antagande om en enkel erövring. Efter den villige kungens invasion av Egypten bildades nya allianser. “Den franska expeditionen drog så småningom [den osmanska sultanen] Selim till allianser med Storbritannien och Ryssland, genom vilka fransmännen drevs ut.” 10 I denna nya, politiska miljö började Ryssland och Persien annektera länder som traditionellt tillhört det osmanska riket. Detta i sin tur orsakade extrem förargelse bland de osmanska turkarna och var till stor del grunden för de fruktansvärda folkmorden som begicks av turkarna mot de armeniska, grekiska, och assyriska kristna under och efter första världskriget.

Ingen tid kvar

Tillsyningstidens slut är den mest högtidliga händelsen sedan Golgata. Vid den tiden kommer alla att ha fattat sitt beslut för evigt liv eller skam och evig död.

Tillsyningstidens slut är den mest högtidliga händelsen sedan Golgata. Vid den tiden kommer alla att ha fattat sitt beslut för evigt liv eller skam och evig död. I Skrifternas avslutande ord finns en beskrivning av den händelsen, med den högtidliga varningen om hur nära det kommer innan Yahushuas andra ankomst:

Försegla inte profetians ord i denna bok. Ty tiden är nära.

Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig.

Se, jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar. (Uppenbarelseboken 22:10-12)

Det finns ingen tid att förlora. Prövotiden är snart över, men den upphör först för de som har fått mest ljus. Om du vill ha äran att ta det höga ropet till världen, rannsaka bönfullt i ditt hjärta. Klamrar du fast vid några kända synder? Har du avvisat något avancerat ljus, som är det senare regnet, som nådigt ges för att göra dig redo för slutet?

Gör dig redo, gör dig klar. Ni måste ha en större förberedelse än ni nu har, för Yahuwahs dag kommer, grym och med med vrede och svår ilska, för att lägga landet öde och förstöra syndarna. Offra allt till Yahuwah.11 Lägg allt på Hans altare - jag, egendom – allt – ett levande offer. Det kostar allt för att träda in i härligheten. Lägg era skatter i himlen, där ingen tjuv kan komma eller rosten korrumpera. Ni måste vara delaktiga i Yahushuas lidande här om ni önskar dela med Honom Hans härlighet därefter.12

Frälsningsarbetet är ingen barnlek, som man kan ta tag i när det behagar och när det passar. Det är det ständiga syftet, den outtröttliga ansträngningen, som kommer att vinna segern. Det är den som håller ut in i det sista som skall räddas. Det är de som tålmodigt fortsätter att göra väl som skall få evigt liv och den odödliga belöningen.13

Nu är frälsningens dag. Ta det medvetna beslutet att följa sanningen vart den än leder. Överlämna dig helt till Frälsaren och Han kommer att göra dig redo.


Relaterat Innehåll:


3 Ibid.

4 Ibid.

7 Ibid.

8 Ibid.

9 Ibid.

11 Sacred names have been supplied in this quote in place of pagan titles.

12 E. G. White, The Faith I Live By, p. 359.

13 E. G. White, Our Father Cares, p. 88.