När Jorden kom till av den älskande Skaparens hand så var den perfekt. Varje grässtrå, varje kronblad, varje kreatur, från det största till det minsta, vittnade om dess Skapares härlighet. Kronan på hela Skapelseverket var Människan.
“Låt Oss göra människan i Vår avbild, efter Vår likhet; låt dem råda över luftens fåglar och över boskapsdjuren … Så Yahuwah skapade människan i Sin egen avbild; i Yahuwahs avbild skapade Han dem; man och kvinna skapade Han dem. (Första Mosebok 1:26, 27, övers. från New King James Version)
Skapade i Skaparens Egen avbild! Inget annat på jorden gavs den äran; endast mänskligheten gavs den äran. De perfekta varelserna, gjorda i den Allsmäktiges avbild, skapades för kamratskap med änglarna och Självaste Skaparen. Det heliga paret var inte bara barn under Faderlig omsorg, de var lärjungar som undervisades. De fick ofta besök av änglarna och hade privilegiet att få tala ansikte mot ansikte med deras Skapare.
Naturens lagar och funktioner stod öppna för deras häpna sinnen. Varje levande ting, från det största till det minsta skulle observeras och förstås. Från ängens blomma till det högsta träd, från jordens vidder och himmelens valv och havets djup; Hans barn skulle känna igen och erkänna deras Faders Namn skrivet i kärlek.
När dagen svalkades kom Skaparen för att mötas med det heliga paret för att tala om dagens händelser och dela glädjen av att vara tillsammans. Så länge som Adam och Eva förblev lojala den gudomliga kärlekens lag skulle de konstant vinna nya insikter, ny kunskap och upptäcka nya källor för glädje när de fick allt klarare förståelse av deras Skapares omätliga, ofelande kärlek. För varje lycklig dag som gick så kom Skaparen till lustgården och kallade på Sina barn att komma till Honom.
Då kom en stor tragedi över dem: synden kom till Eden. När Satan kom för att fresta Eva, var hon inte hungrig. Frestelsen var inte föda. Hon blev frestad att betvivla Skaparens kärlek. Satan frestade henne att betvivla hennes Skapares sannfärdighet. Han frestade henna att lusta efter en plats hon inte blivit tilldelad. Hon ville vara som en "gud" – samma frestelse som Satan själv hade fallit för. (Se Jesaja 14:12-14) Hon strävade efter en position hon inte skapades till: det att "veta" (eller erfara) både gott och ont. Det var aldrig Faderns plan att Hans barn skulle uppleva ondska.
Efter den hemska dagen då Adam och Eva valde att synda så fann de sig själva saknandes den ljusklädnad som hade täckt dem, och de kände skuld. Då de inte hade något sätt att skyla sin nakenhet med, eller någon ursäkt för deras olydnad, sprang de skräckslagna och gömde sig när de hörde Skaparens röst som kallade på dem:
"Var är du?" Så han [Adam] sade: "Jag hörde Din röst i lustgården, och jag blev rädd eftersom jag var naken; och jag gömde mig själv." Och Han sade: "Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av frukten från det träd som Jag befallt er att ni inte skulle äta?" (Första Mosebok 3:9-11, övers. från New King James Version)
Så börjar då den långa, sorgliga historien som är mänsklighetens synd. Skaparens Kärlek, glädje i Hans närvaro, tillit och förtroende till Hans vård förbyttes mot rädsla för allt som innan hade attraherat dem till Honom. Till följd av detta tyckte de inte längre om att vara i Hans sällskap.
Den himmelske Fadern övergav inte Adam och Eva, utan förklarade för dem att ett liv av smärta och sorg, i slit och bedrövelse skulle vara deras lott. Han förklarade för dem syndens kostnad: att den gudomliga Sonen vid tidens fullbordning måste dö för att sona för deras olydnad. De fick veta att de måste lämna deras undersköna trädgårdshem. Adam och Eva bönade och bad att få stanna kvar i Edens Lustgård, deras lyckas hemvist. De lovade att de i framtiden skulle lyda strikt, men de blev tillsagda att deras naturhade blivit skämd av syndens svärta. Av eget val hade de förringat deras kraft att motstå Satan. De kunde inte upprätthålla deras integritet på grund av deras tillstånd av medveten skuld.
Sorgslagna gick de för att vistas på den jord som syndens förbannelse nu vilade över. Hela himmelen var rörd av sympati för Adam och Eva, men Skaparen hade en plan varigenom de kunde återställas till deras forna, oskyldiga tillstånd. Den gudomliga planen föreskrev konstant kommunikation mellan Skaparen och Hans barn. De skulle ha omedelbar tillgång till gudomlig hjälp om de bad om det.
Det tog inte lång tid innan Adams och Evas ättlingar svek sin lojalitet mot den himmelske Fadern. När så synden blev mer och mer gängse så hörde inte människorna den gudomliga rösten som kallade på dem. Människorna ville inte behålla i sinnet och tanken den lag av kärlek som deras Skapare givit dem. När mer människor föddes och växte upp, fortsatte man att glömma att en Röst kallade på dem. Set, av Adam och Eva född efter Kain hade mördat Abel, fick en son som han gav namnet Enos. Första Mosebok 4:26 uppger: “Och åt Set likaså, gavs åt honom en son; och han kallade hans namn Enos: då började mänskan åkalla HERRENS namn.” (övers. från King James Version)
Vad sorgligt det är att det tog så lång tid för män och kvinnor att börja kalla på deras älskande, himmelske Faders namn! För att begränsa Satans makt och hålla saker jämbördiga i den stora kontroversen mellan gott och ont så införde Skaparen regler. Människan kunde kontakta vilken sida han själv än valde: Himmelen eller Satan. Men varken Satan eller Himmelen kunde direkt kontakta den människan såvida inte han först bjöd dem att göra så. Fadern gjorde detta för att skydda Sina barn från demoners ständiga ansättande. Detta är fortfarande "insatsreglerna".
Genom hela skrifterna uppmanas alla om och om igen att "kalla på Faderns namn".
O, giv tack åt HERREN!
Kalla uppå Hans namn, …
Tala om alla Hans underverk!
Förhärliga i Hans helgade Namn; …
Givo åt HERREN ära värdigt Hans Namn …
I Chronicles 16:8-10, 29, översatt från NKJV
Jag kom i jämmer och nöd.
Då kallade jag på HERRENS Namn …
Jag kommer ta frälsningens kalk,
och kalla på HERRENS Namn.
Psalm 116:3, 4, 13, översatt från KJV
Tacka HERREN; åkalla Hans Namn,
kungör Hans anslag bland folken;
förkunna, att Hans Namn är högt.
Jesaja 12:4
Jag älskar HERREN, ty Han har hört min röst och min bön; … Jag kom i jämmer och nöd. Då kallade jag på HERRENS Namn … Nådig är HERREN, och rättfärdig … O, HERRE, jag är i sanning Din tjänare … Jag vill … vill kalla uppå HERRENS namn.
Psalm 116:1, 3-5, 16-17
Många andra verser anvisar alla att prisa det helgade Namnet.
Prisa HERREN.
Prisa I HERRENS namn;
Prisa Honom, O ni HERRENS tjänare …
Prisa HERREN;
ty HERREN är god:
lovsjung Hans Namn,
ty det är ljuvligt.
Psalm 135:1, 3
Varje dag ska vill jag upphöja Dig,
och Ditt Namn prisa, alltid och förutan ända.
Psalm 145:2
Andra texter manar de som tror på sin Skapare "Att de i Sion skall predika HERRENS Namn, och Hans lov i Jerusalem." (Psalm 102:22) Det inspirerade Ordet uppenbarar att alla med trygghet kan sätta sin tillit till det heliga Namnet: "Vi fröjdar oss i Din frälsning, och i vår Guds Namn reser vi upp våra baner …" (Psalm 20:6)
Allting har ett namn. Kommunikation är inte möjlig utan ett namn att ge till allt, oavsett om det så är en person, en sak, en plats eller till och med idé, tanke eller känsla. Skaparen Själv har ett personligt namn. Och det är till det Namnet alla ska åkalla. Genom Sin Ande är Fadern alltid nära, alltid tillgänglig och Han bara väntar; Han väntar på att du ska kalla på Hans namn. Han längtar efter att få svara!
Dock är inte "Herre" Faderns namn och det skulle inte ha ersatt det gudomliga Namnet. De svenska orden "Herre" och "Gud" är blott titlar och kan likaväl appliceras till demoniska gudar! Ordet "Herre" betyder helt enkelt mästare. Ordet som översattes till "Gud" kommer av det hebreiska ordet "Yahuwah". Översättningen som ges är:
gudar [i vanlig mening]; men användes spec.[ifikt] … för den högste Guden; ibland tillämpat i form av respekt för magistrater [domare]; och ibland som superlativ: - Gud, gud, domare, GUD, gudinna, stor, mäktig … härskare, domare, … (#430, The New Strong's Expanded Dictionary of Bible Words, betoning ursprunglig.)
"Elohim" är ordet som används i det första Budordet och det tillämpas både på Skaparen och falska gudar. Reformationsbibeln översätter det till:
Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, … Du skall inga andra gudarha vid sidan av Mig. (Andra Mosebok 20:2, 3)
Med andra ord: "Jag är den Elohim som förde dig ut ur Egypten. Ha inte några andra elohim före Mig." Elohim är ett pluralord som översätts till "gudar"; singular, el, betyder "mäktig" (Se Strong's #410). När det används i Bibeln så tillämpas Elohim på både Fadern och Sonen; Elohim är, än en gång, pluralnamnet som ges i Hans Ord för Fadern och Sonen.
Problemet med att använda ett ord eller en titel som likaväl kan appliceras på en hednisk gudom, är att det inte finns någon kraft i titlar! Titlar inspirerar inte till tro på kraften och kärleken bakom det gudomliga Namnet när samma ord kan användas på många olika människor (eller saker): domare, kungar, profeter, makar, gudar. För att kunna kalla på den Himmelske Faderns namn i full tro så måste känna till Hans Namn!
Det har behagat Satan väl att det gudomliga Namnet har blivit fördolt bakom titeln "Herre." När Namnet är gömt bakom titlar, finns där ingen kunskap om vad Namnet betyder och därför heller ingen motsvarande tro på den Älskandes kraft som bär det Namnet. Bibels berättelser visar att alla som kallar på det Namnet får ett svar.
Från valens
buk brast Jonah ut i bön. Från lejongropen sände Daniel sina böner mot Himmelen
och han blev beskyddad. Från den flammande ugnen, från fängelsehålan och
slaveri och förföljelse; när Skaparens barns hjärta och sinne i tro kallade på
det gudomliga Namnet så har i alla tider människan räddats från alla mödor. Om
och om igen i nationen Israels historia syndade folket och togs i fångenskap,
eller på annat sätt bestraffades. Men när de omvände och kallade uppå det
gudomliga Namnet, blev de förlösta och räddade.
I denna sista generation, under denna sista kvarstod av tid innan den Allsmäktiges vredes stora vedermöda släpps lös i världen, behöver Hans folk känna till det gudomliga Namnet. Hans namn är underbart, kraftfullt och får inte tas förgäves. Alla är fortfarande inbjudna att kalla uppå Hans Namn i tro, och alla som gör kommer bli besvarade.
Det ska inte förglömmas att Satan, Lögnernas Fader, också är de Stulna Identiteternas Fader. Han har själv ingen kreativ kraft, så han förvanskar, han manipulerar, han ljuger. Han tar attribut som tillhör Skaparen och gör själv anspråk på dem, samtidigt som han svartmålar Fadern med sin egna, onda karaktäristik. Så leds folk till att vara rädda för Densamme som de borde fly till och kalla på hjälp av i striden mot Satan.
Satans krigföringsmetod, hans stjälande och inkräktande på det som tillhör Skaparen endast, kan ses i det högfärdiga tal som han gav när han kastades ut ur Himmelen. Detta skrytsamma tal har bevarats i Jesaja:
Hur du har fallit från himmelen, O Lucifer, gryningens son! … Ty du har i ditt hjärta sagt: Jag skall stiga upp till himmelen, jag skall upphöja min tron över Yahuwahs stjärnor; … Jag ska fara över molnens höjder, jag skall vara den Allrahögste lik. (Jesaja 14:12-14, övers. från New King James Version)
Efter att syndafloden rensat jorden, återetablerade Satan hastigt avgudadyrkan, och försökte vända alla att dyrka honom. Till och med när Noa och Sem fortfarande levde så tillbad människan demoner. Under Abrahams tid var avgudadyrkan fullt inrotad i majoriteten av alla människors sinnen. Yahuwah kallade Abraham att komma ut och vara åtskild; att inte tjäna andra gudar.
Under denna tid sökte Satan att binda människor i hans tjänst genom att ha hans demoner närvarande i deras tempel. En rik man eller en kung kunde bygga ett tempel, utse präster och ceremoniellt bjuda in en specifik demon vid sitt specifika namn att leva i det templets "allraheligaste". Prästen som var utsedd att tjäna just den demonguden kunde då komma in, frambära offer och gåvor, och kalla på den gudens namn för att ansöka om demonens tjänst. Folket betalade prästen att ställa demonen frågor, utföra magiska dåd eller på något sätt välsigna dem eller förbanna andra.
Detta var
inte bara tomma charader. Anledningen att folk var villiga betala prästen och
frambära offergåvor till “guden” var för att det funkade! Satan hade många sätt
att bedra och hålla folket trollbundna med sina bedrägerier. Deras ockulta
dyrkan hade många mysterier och fascinerande ceremonier att tjusa sinnet med
och få folket att återkomma gång på gång. Det specifika namnet på de
individuella demongudarna framhölls vara synnerligen betydelsefulla. Utan att
känna till deras namn, så var det allmänt vedertaget att man inte kunde komma i
kontakt med den demonen. Om en fiende lärde sig namnet på din gud så kunde han
offra en större, dyrbarare gåva och få din gud att gå över till hans sida och
förgöra dig. Alltså försökte folket desperat hålla namnet på deras gud hemligt.
Med tiden fanns sen tusentals gudar som bodde i tusen och åter tusen tempel,
som besvarade tusentals namn.
Det antogs att ju hemligare och mer dolt namnet var, desto mer kraft och potential innehöll det. Om en gud var "okänd" så antog ingen att han, eller hon, saknade ett namn. Istället trodde man helt enkelt att namnet var djupt fördolt och hemligt. När han adresserade männen i Aten vid Areopagen, använde Paulus denna tro till sin fördel när han talade om Skaparen:
Då trädde Paulus fram mitt på Areopagen och sade: Män, atenare, jag ser av allt att döma, att ni är mycket religiösa; ty medan jag gått omkring och beskådat det som ni dyrkar, har jag funnit ett altare med inskriften:
Han som ni alltså tillber utan att känna till, Honom förkunnar jag för er. Yahuwah som har gjort världen och allt som är i den. (Se Apg. 17:22, 23, övers. från New King James Version)
Nödvändigheten av att be till en specifik gud vid sitt personliga namn var ett koncept som var välförstått genom den antika världen.
I den forntida världen trodde man att vetskapen om en persons namn gav en krafter över den personen. Vetskap om de hedniska "gudarnas" karaktär och attribut troddes ge dyrkaren möjligheten att manipulera eller påverka gudarna på ett effektivare sätt än om de inte hade känt till gudens namn. I den omfattningen frustrerade termen el med sin vaghet människor som hoppades få någon slags makt över gudomen, eftersom namnet gav liten till ingen indikation om gudens karaktär. Detta var i synnerhet sant för el, den huvudsakliga Kananitiska guden. De forntida Semiterna fruktade de överlägsna krafter som utövades av gudarna och försökte således blidka dem. De associerade vanligtvis gudomen med manifestationen och användandet av enorm kraft.1
För att kunna få tillgång till guden så kunde inte en generisk titel användas eftersom det ansågs värdelöst. På så vis var det en ständig strid att hålla ens egna gudars namn hemliga, medan man försökte lära sig så många gudars dolda namn som möjligt. Vid tiden för den Israelitiska förslavningen så hade Egypten över 2000 namngivna gudar och vissa av de gudarna hade hundratals namn. Prästerna vaktade svartsjukt kunskapen om gudarnas hemliga namn, eftersom denna kunskap var det som gav dem makt över gudarna eftersom man trodde att när en gud blev åkallad vid sitt personliga namn, var han tvungenatt svara.
Ingen
egyptisk varelse, naturlig eller övernaturlig, kan undvika kallandet av sitt
namn. … I egyptisk magi … är närmast helt baserat på denna möjlighet … Präst-magikern
ägnar allt han lärt sig och all sin makt till att ’känna till’ (rokhu) namnets exakta textur … det
magiska mässandet (khrou), som exakt
reproducerar alla dessa element [av det talade namnet], ger åt honom som
besitter det total äganderätt till namnsjälarna som då framkallades. Till det
oemotståndliga kallet som drar till sig deras vitala substans måste alla
varelser, synliga och osynliga, svara. … Personen som blir besvärjd eller
frammanad, inte förmögen att undvika uppgivandet av sitt namn, … håller sitt
namn hemligt. Från den ödmjukaste själ till den kraftfullaste av gudar, var och
en har ett ’hemligt namn’ som det inte är tänkt att någon ska känna till. Han
försvarar det svartsjukt som vore det sitt egna liv. För, som texterna lyder,
’detta är namnet varvid han andas.’ 2
Vissa egyptiska gudar hade flera namn. Av de 358 mest kända egyptiska gudarnas namn, är följande namn bara [några] av de gudar vars namn börjar på "A":
Aa, Aah, Aapep, Abtu, Ah, Ahemait, Ahti(2), Ailuros, Aken, Aker, Amathaunta, Amaunet, Amemait, Amen, Amen Ra, Amen Re, Amenhotep, Ament, Amentet, Amentit, Ammam, Ammit, Ammon, Ammon Ra, Ammon Re, Ammut, Amn, Amon, Amon Ra, Amon Re, Amsit, Amun, Amun Ra, Amun Re, Anat, Andjety, Anedjti, Anet, Anezti, Anhur, Anit, Ankh, Ankhet, Ankt, Anouke, Anpu, Anti, Anubis, Anuket, Apademak, Apedemak, Apep, Apepi, Apet, Apis, Apophis, Aptet, Arensnuphis, Ari Hes Nefer, Arsnuphis, Aset, Aten, Aten Ra, Aten Re, Aton, Aton Ra, Aton Re, Atum, Atum Ra, Atum Re,
Det Satan inte helt och hållet kan förgöra genom lögn förvanskar han och fördärvar genom missförstånd eller att lägga fel betoning. Medan det är sant att alla borde kalla på Fadern och rikta sina böner mot Honom specifikt genom att kalla Honom vid Hans personliga Namn så är det inte sant att namn är magiska. På motsvarande sätt är en titel inte icke-magisk. Detta är fällan som hedningarna föll i: tron att namn har inneboende magiska krafter.
Den allsviktiga anledningen till att man borde känna till Faderns och Sonens personliga namn är för att en förståelse av betydelsenav Deras Namn inspirerar till tro i hjärtat hos supplikanten. Tro på Faderns kärlek, tro på Hans villighet att lyssna och besvara bön, förtroende på Hans löften är vad som är nödvändigt för att frigöra den gudomliga makten. Som en välkänd författare formulerade det: "bön är nyckeln i trons hand för att låsa upp Himmelens förråd, där Allmaktens obegränsade resurser förvaras.3Det finns helt klart förhållanden som måste uppfyllas innan bön blir besvarad: omvändning, lydnad, insikten att man behöver gudomlig hjälp. "Vårt stora behov är i sig själv ett argument och pläderar synnerligen vältaligt å våra vägnar. Men … [Fadern] skall man söka till för att utföra dessa saker åt oss. Han säger: 'Fråga, och det skall bli givet er.'" 4
Tro är den huvudsakliga förutsättningen för besvarad bön. Frälsaren kopplade upprepade gånger Sin förmåga att svara på bön till den grad av tro som fanns i den bedjandes hjärta. Efter att Han utbrast sin förvåning över den nivå av tro som den romerska centurionen hade, ("Sannerligen säger Jag er, Jag har inte funnit så stor tro, nej, inte i Israel." Matt. 8:10) vände sig Frälsaren om till honom och sade: "Gå din väg; och så som du har trott, så skall det ske dig." (Matt. 8:13, övers. från King James Version)
Denna princip förstärktes igen senare när den Syrisk-feniciska kvinnan bad att sin dotter skulle botas. När hon blev sagd att "Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna" växte hennes tro sig starkare. "Sant" sade hon, "men hundarna äter ju av de smulor som faller från deras herrars bord." (Se Matt. 15:21-28.) Till detta svar av tro gladdes Frälsaren: "O kvinna, stor är din tro! Låt det ske dig som du vill." (vers 28, övers. från New King James Version.)
Det är här
man ser vikten av att känna till Skaparens personliga namn. Hans namn är en
uppenbarelse av Hans makt, Hans funktion och Hans karaktär. När man känner till detta bleknar andra gudar tills de
faller i glömska. Allt som kvarstår är den ende, den sanne Eloah, himlavalvens
och jordens Skapare, Han som älskar var och en av Hans barn som om det inte
fanns någon annan individ på jorden.
Om någon älskar Yahuwah så är han känd av Honom. Beträffande mat som offrats åt avgudar, så vet vi att det inte finns någon avgud i världen och det inte finns någon annan Eloah utom en. För även om det finns några som kallas gudar, vare sig i himlen eller på jorden – såsom det finns många gudar och många herrar – för oss finns ändå bara en Eloah, Fader Yahuwah, av Vilken allting är och till Vilken vi är, och en enda Frälsare, genom Vilken allting är och genom Vilken vi finns. (1 Kor. 8:3-6)
Detta är den kunskap som är avgörande för alla levande i de avslutande dagarna av denna jordens historia. För många människor verkar de kommande dagarna vara mörka och skrämmande. Uppenbarelsen räknar upp de sju sista plågorna, Yahuwahs vrede, som skall hällas ut outspädd av nåden på denna syndiga jord. Vid denna tid är det absolut nödvändigt för Yahuwahs folk att ha tro på Hans kraft att förlösa, både från fienden utifrån och synden inifrån.
Kalla på Faderns Namn. Lägg åt sidan titlar och ord som Satan har tillägnat demoner. Kalla på Honom uttryckligen och i tro. Låt din tro fatta tag om löftena som givits i Kärlek. Elias och Moses budskap skallar genom årens tider ned till denna dag: Vem är på Yahuwahs sida? Om Baal är din gud, tjäna honom; men om Yahuwah är Skaparen, tjäna då Honom i ånger och ödmjukhet, lydnad och tro.
Efter din tro låt så ske dig.
Jag kommer fortfarande ihåg dagen min son kallade mig "Mamma". Mitt första barn, varje ny upplevelse med honom var dyrbar. Eller ja, han kallade mig inte "Mamma". Det lät mer i stil med mamamama! Jag kunde inte brytt mig mindre! Hans lilla ansikte sken upp med glädje när jag gick in efter honom efter sin tupplur, hans små armar viftade, och det ljuvaste ljudet jag någonsin hört: "Mamamama!"
Fast det
inte sades perfekt, var det musik för mina öron. Det visade att hans lilla
hjärta kände igen mig, hans moder. Detta är vad som upplevs i ett äkta
böneförhållande med Skaparen. Det finns stort värde i att känna till det sanna,
personliga namnet på Skaparen … men det är inte för att gagna Honom. Det är för
vår skull. Han är vår Fader. Ingen älskande förälder förkastar sitt barns
begäran för att ett litet barn bara kan säga "papapa" istället för "Pappa".
Ingen älskande förälder vägrar att lyssna till eller hjälpa för att inte det
barnet står på ett särskilt sätt eller håller ens händer "på rätt sätt"
när de gör sin förfrågan.
Detsamma gäller för den Himmelske Fadern. Han har ett Namn, ett personligt Namn och Han bjuder alla att kalla till det. Dock förstår Han att vi bara är stoft. Vissa språk innehåller ljud som andra språk helt enkelt inte har och såvida inte en person från barnsben är fostrad att forma dessa ljud så är det inte alltid möjligt att få tungan att producera dessa obekanta ljud. Min mamma var uppvuxen i ett engelsktalande hushåll, men som väldigt ung lärde hon sig franska av sina lekkamrater. Hon kunde få sin tunga att forma vissa ljud som, hur jag än försöker och försöker, jag aldrig lyckats imitera.
Ingen, förälder eller annat, vägrar att besvara någon som kallar på hans eller hennes namn om personen som kallar inte kan uttala namnet perfekt eller läspar. En av mina vänner är Fransk-kanadensisk. Vi har en gammal gemensam vän som heter Thackery. Min Fransk-kanadensiske vän har aldrig, inte ens en gång, lyckats uttala hans namn eftersom franskan inte har det mjuka, läspande "th"-ljudet. Det närmaste hon kommer är Zachary. Men han ignorerar inte henne för att hon inte kan uttala hans namn korrekt. På samma sätt skulle ju inte en kvinna som heter Rakel ignorera någon från Kina som uttalade hennes namn "Lakel". Hon skulle vara förstående, eftersom de Kinesiska språken inte innehåller "r"-ljudet.
Inte heller är [Yahuwah] avlägsen när jag kämpar med att tala. Han bryr sig tillräckligt mycket för att lyssna med mer än bara ledig uppmärksamhet. Han översätter mina fumliga ord och hör det som verkligen göms däri. Han hör mina suckar och osäkra famlande som vacker prosa.5
Långt viktigare än uttalandet av det gudomliga namnet på Samma Sätt änglarna uttalar det, är att känna till meningen bakom namnet. Det är endast när namnets betydelseförstås som man till fullo kan utöva tro på kraften i Den Som bär det Namnet. Det är här som vikten av att känna till Faderns personliga namn kan ses i sin betydelse.
När det Gudomliga Namnet förstås i sin fullhet, ser man att det är ett löfte. Detta löfte inspirerar alla att kalla på Skaparen för var behov och varje nöd. Vissa titlar är acceptabla att använda när man kallar till den Allsmäktige. Frälsaren Själv har uppmuntrat oss att kalla på den Allsmäktige. För att styrka vårt förtroende i Yahuwah så lärde Frälsaren oss att kalla på Honom vid ett nytt namn, en titel som är sammanflätat med det mänskliga hjärtats ömmaste känslor och djupaste kärlek. Han har tilldelat oss äran att få kalla Yahuwah får "Fader".
Detta Namn, talat till Honom och om Honom, är ett tecken på vår tillit och kärlek till Honom, och ett löfte om Hans omtanke och relation med oss. Talat när vi ber om Hans favör eller välsignelse, är det som musik för Hans öron. För att vi inte skulle tro att det var förmätet att kalla på Honom vid Hans Namn så upprepade Han det om och om igen. Han vill att vi bekantar med benämningen [namnet]. … [Yahuwah] betraktar oss som Sina barn. Han har förlöst oss från den vårdslösa världen och har valt oss att bli medlemmar av den kungliga familjen, söner och döttrar av den himmelske Konungen. Han bjuder in oss att lita på Honom med en tillit djupare och starkare än det som ett barn har för sin jordiska fader. Föräldrar älskar sina barn, men [Yahuwahs] kärlek är större, bredare, djupare än mänsklig kärlek någonsin skulle kunna vara. Den är omätbar. Så om jordiska föräldrar vet hur man ger goda gåvor till sina barn, hur mycket mer skall vår Fader i Himmelen ge den Heliga Anden till de som ber Honom?6
Skrifterna berättar för oss att Yahuwah är KÄRLEK. (Se 1 Joh. 4:8.) Som förkroppsligandet av ren kärlek så sätter Han inte krävande standarder på kroppsposition eller perfekt uttal innan Han lyssnar på våra böner. Han försäkrar varje tvekande själ: "Alla som kommer till Mig, skall Jag absolut inte kasta ut." (Se Joh. 6:37.) På Sin "Bergspredikan" lärde Frälsaren vad för sorts böner som är acceptabla och vilka slags böner är oacceptabla för Yahuwah. Han sade:
När du ber så skall du inte be som hycklarna gör. För de älskar att be ståendes i synagogorna och vid gatornas hörn, att de må ses av andra människor. Sannerligen säger Jag er, de har sin belöning. … [Och] när ni ber, använd inte gagnlösa upprepningar som hedningarna gör. För de tror att de skall höras för deras många ord. Var därför inte som dem.7
Bön ska aldrig vara en särskild uppsättning ord eller rörelser vi går igenom för att köpa till oss gudomlig gunst. Frälsaren förklarade att sådan tradition och teater var onödig när man talade med Fadern.
Men ni, när ni ber, gå till era rum och när ni har stängt dörren, be till din Fader som är på den dolda platsen; och din Fader som ser i det fördolda kommer att öppet belöna dig. … För din Fader känner till det som du behöver innan du har frågat Honom.8
Bönen är inte till för att låta Yahuwah veta om vår nöd. Han vet redan om våra behov och har hela vägen planerad för att tillgodose oss.
Bön är öppnandet av hjärtat till [Fadern] som till en vän. Inte för att det är nödvändigt för att [Yahuwah] ska veta vad vi är, utan för att vi ska kunna ta emot Honom. Bönen för inte ned [Fadern] till oss, utan lyfter upp oss till Honom.9
Eller, som Oswald Chambers en gång sade: "Våra gängse syner på bönen står inte att finnas i det Nya Testamentet. Vi ser på bönen som ett sätt att få något för oss själva; Bibelns bön är att vi kan lära känna [Yahuwah] Själv." Detta är bönens syfte, och det är anledningen till att det är så viktigt att känna till det gudomliga Namnet. Yahuwahs personliga namn är lika heligt som Han Själv och det är en uppenbarelse av Hans karaktär.
När en person känner Yahuwah som sin älskande Fader så kommer han ha tilliten att kalla på Hans Namn i bön. Detta kommer inte vara en slö, halvhjärtad, vag bön. Charles H. Spurgeon, väl respekterad pastor från 1800-talet, observerade: "Det finns en generell sorts bön som faller på sin brist av precision. Det är som om ett helt regemente soldater skulle avlossa sina vapen var som helst. Möjligtvis skulle någon dödas, men majoriteten av fienden skulle de bomma." En person som litar på sin Skapare såsom han litar på sin mänskliga fader, kommer inte att vara rädd för att lägga fram sina behov på ett simpelt och tillitsfullt sätt såsom ett barn ber om ett glas vatten när han är för kort för att nå kranen.
Vi skall
sätta tillit till [Yahuwahs] löfte. Vi skall utföra våra angelägenheter i tron
att [Han] kommer göra precis det Han har sagt att Han skulle göra, och att
välsignelserna vi har bett om kommer till oss när vi behöver dem som mest. Varje
bön går in i [Faderns] hjärta när vi kommer till Honom i tro. Vi har inte
tillräckligt med tro. Vi borde se på vår himmelske Fader som mer villig att
hjälpa oss än en jordlig förälder är för sitt barns undsättning. Varför inte
lita på Honom? "Han som inte skonade Sin egen Son, utan utgav Honom för
oss alla, hur skall Han inte också skänka oss allt med Honom?" (Romarbrevet
8:32)10
Bön är ett privilegium, men det är inte en lyxvara som man kan ta eller låta vara efter infallets eller tidens nycker. Att kalla på Faderns Namn är en vital nödvändighet! Som den store Protestantiske Reformatorn John Wesley en gång sade: "Jag har så mycket att göra att jag spenderar åtskilliga timmar i bön innan jag kan utföra dem."
Bönen är själens andetag, välsignelsernas kanal. När … den botfärdige själen frambär sin bön, … ser [Fadern] dess besvär, iakttar dess konflikter, och märker dess uppriktighet. Han har Sitt finger uppå dess puls, och Han noterar varje dunk. Inte en känsla får den att rysa, inte en sinnesrörelse upprör den, ingen sorg skuggar den, inte en synd svärtar den, inte en tanke eller ändamål berör den, som Han inte är medveten om. Den själen friköptes mot en oändlig kostnad, och är älskad med en hängivelse som är oföränderlig.11
En som älskar sin Himmelske Fader kommer inte att tveka att kalla på Hans Namn i varje prövning eller svårighet. När man litar på kärleken och kraften hos Den Som bär löftets Namn så är det en naturlig sak att följa Paulus instruktioner: "Gläd er alltid. Be utan uppehåll. Tacka under alla förhållanden, ty det är Yahuwahs vilja med er i den Smorde Yahushua." (1 Thess. 5:16-18, Reformationsbibeln)
Frälsaren har manat att Hans folk ber utan uppehåll. Detta betyder inte att vi alltid borde vara på knä, utan att bönen ska vara såsom själens andetag. Våra stilla förfrågningar, var än vi må vara, skall uppstiga till [Fadern], och [Frälsaren] vår Försvarsadvokat ber å våra vägnar, som bär upp med rökelsen av Sin rättfärdighet våra förfrågningar till Fadern.12
Det är inte möjligt att oavbrutet vara på ens knän. Men hjärtat kan dras till Fadern i bön. I trubbel, i sorg eller förvirring, får bön, likt pilar som flyger mot himmelen, Faderns omedelbara uppmärksamhet. I Hans närvaro är glädjens fullhet! Det är vårt privilegium att vara i Hans närvaro när vi ber. Därför borde bönen vara lika naturlig för Hans barn som det är att andas. "Vänj dig gradvis med att bära Bön till alla dina dagliga sysslor – tala, agera, arbeta i fred, som om du vore i bön, som du förvisso borde vara."13
Berätta allt som är i ditt hjärta för [Fadern] såsom man avlastar ens hjärta, dess nöjen och dess smärtor, till en kär vän. Berätta om dina bekymmer för [Honom] så [Han] kan trösta dig; … [berätta för Honom] om din längtan så att [Han] må rena dem; berätta för [Honom] vad du ogillar så att [Han] må hjälpa dig att övervinna dem; tala med [Fadern] om dina frestelser så att [Han] kan skydda dig från dem: visa [Yahuwah] ditt hjärtas sår så att [Han] må läka dem. Om du på detta sätt utgjuter all din svaghet, dina behov och dina trubbel så kommer det inte finnas brist på saker att säga. Tala i hjärtats överflöd, utan övervägande säg precis vad du tycker. Välsignade är de som förhåller sig till sådant familjärt, oreserverat samspel med [sin Skapare].14
Medans vi är engagerade i vårt dagliga arbete så borde vi lyfta själen till Himmelen i bön. Dessa stilla böner stiger som rökelse inför nådens tron; och fienden förbryllas. Den Kristne vars hjärta på detta vis förblir hos [Yahuwah] kan inte övervinnas. Inga onda konster kan förstöra hans frid. Alla löftena i [Faderns] ord, den gudomliga nådens fulla makt, den [Allsmäktiges] alla resurser, är utlovade för att säkra hans förlösning.
Det är ett underbart ting att vi kan be verkningsfullt, att ovärdiga, felande dödliga besitter kraften att frambära sina förfrågningar till [deras Skapare]. Vilken makt högre kan människan önska än denna – att vara sammanlänkad med den Oändlige? Den svaga, syndiga människan har privilegiet att få tala med sin Skapare. Vi kan yttra ord som når till universums Monarks tron. Vi kan tala med [vår Frälsare] när vi vandrar vid vägen, och Han säger: Jag är vid din högra sida.
Vi kan kommunicera med [Fadern] i våra hjärtan; vi kan vandra i gemenskap med [Hans Son]. När vi är engagerade i vårt dagliga arbete så kan vi andas ut våra hjärtans önskningar, ohörbart för det mänskliga örat; men det kan inte till förpassas bort till tystnaden och inte heller kan det gå förlorat. Inget kan kväsa själens önskan. Det stiger upp över gatans dån, över maskineriets buller. Det är till [Yahuwah] som vi talar, och vår bön är hörd.
Fråga, då; fråga, och ni skall få. Be om ödmjukhet, vishet, mod, ökning av tro. Till varje uppriktig bön kommer ett svar att komma. Det kanske inte kommer precis så som du önskat dig, eller vid den tiden du letar efter det; men det kommer på det sättet och vid tiden som bäst besvarar din nöd. Bönerna du frambär i ensamhet, i trötthet, i prövning, besvarar [din Fader], inte alltid såsom du förväntat dig – men alltid för ditt bästa.15
När du
kallar på Faderns Namn så kanske du inte alltid ser eller känner ett
omedelbart svar. Men den blir alltid direkt hörd.
Man brukar ofta säga att svaret ibland är ja;
ibland nej; och ibland är svaret vänta lite grann.
Men alltför ofta ger folk upp för tidigt. Antingen framhärdar de inte i sin bön, eller så tror de kanske att de ber om något för stort eller ber om något för litet. Men Fadern "dröjer inte med att lyssna till våra böner för att Han inte har lust att ge; utan genom att förstora vår önskan kan Han ge oss det än så mycket större."16
Ibland kan en person som börjat lära sig att be vara osäker på hur man ska be. Det är alltid passande att ge sin Skapare tack. Berätta för Honom vad du är tacksam för! Du kan också be vad som kommit att kallas "Herrens Bön". Detta är bönen som Frälsaren lärde ut vid Bergspredikan:
Fader vår,
som är i Himmelen,
Helgat vare Ditt Namn.
Tillkomme Ditt rike.
Ske Din vilja, såsom i Himmelen, så ock på jorden.
Vårt dagliga bröd giv oss idag.
Och förlåt
oss våra skulder, såsom ock vi förlåter dem oss skyldiga äro.
Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo:
Ty riket är Ditt, och makten, och härligheten, i evighet.
Amen. (Matt. 6:9-13)
Detta är också bönen Han lärde Sina lärjungar. (Se Lukas 11:2-4.) Den är exempelbönen eftersom den erkänner Fadern i Himmelen, den ber att Hans vilja sker, den lägger ut de enkla behoven och ber om andliga välsignelser, medans den lämnar allt åt Honom som är oändlig i vishet. Det skulle absolut inte vara fel att be denna perfekta bön som avslutning på ens egna privata bönestunder varje dag.
Hemlig bön, som bes i sitt eget hjärtas stillhet, tillför gudomlig styrka som alla som vill segra i striden mot synden och sig själv behöver. Men det finns också andra sorters böner som även de kan vara stora välsignelser. Att be i grupper kan vara en kolossal välsignelse, då den Heliga Anden kommer och drar hjärtan ihop i unison och upp till Yahuwah. Ibland, om det är en större grupp, delar folk upp sig i mindre grupper om fyra eller fem.
Ett annat sätt att be som för med sig stora välsignelser är att be "i ett sinne". En person börjar be och berättar för Fadern vad som är på hans hjärta. En annan kan närsomhelst stämma in, och likaså kan de andra det med. När man ber i cirkel, en åt gången, kan den Heliga Anden föra fram tankar till sinnet, men när blir ens egen tur att be kan man ha glömt bort allt man ville ha sagt. Att vara fri att tala upp och be "i ett sinne" som Anden faller på är en djupt berikande och andligt upplyftande upplevelse.
Skaparen har givit all uppmuntran till Sina barn att kalla på Hans Namn.
Vår Himmelske Fader väntar på att få skänka oss Hans välsignelsers fullhet. Det är vårt privilegium att storligen få dricka vid gränslös Kärleks källa. Så förunderligt att vi ber så litet! [Yahuwah] är redo och villig att höra den ringaste av Hans barns uppriktiga bön, och ändå finns det mycket motvillighet från vår sida att låta [Han] få veta vår önskan och vilja. Vad tror himmelens änglar om stackars hjälplösa människor som är utsatta för frestelsen, när [Skaparens] hjärta av oändlig Kärlek längtar efter dem, redo att ge dem mer än de kan fråga om eller tänka sig, och ändå ber de så litet och har så lite tro? Änglarna älskar att buga inför [deras Skapare]; de älskar att vara Honom nära. De beaktar gemenskap med [deras Skapare] som deras högsta lycka; och ändå verkar jordebarnen, som behöver så mycket hjälp som endast [Yahuwah] kan ge dem, vara nöjda med att vandra utan Hans Andes ljus, sällskapet av Hans närvaro.
Den ondes mörker omsluter dem som försummar att be. Fiendens viskade frestelser lockar dem till att begå synd; och det, bara för att de inte till fullo använder sig av de privilegier som [Fadern] har givit dem i den gudomliga befattning som är bönen. Varför skulle [Yahuwahs] söner och döttrar vara motvilliga att be, när bön är nyckeln i trons hand för att låsa upp Himmelens förråd, där Allmaktens obegränsade resurser förvaras?17
Kalla på Skaparens Namn! Han väntar med ett längtande hjärta att få svara på dina böner. Han kommer finnas av alla som i tron kallar på Hans Namn.
Klicka här för att titta på videon!
__________________________________________________________________________
1 El, #410, The New Strong's Expanded Dictionary of Bible Words.
2Encyclopædia of Religion and Ethics, James Hastings, John A. Selbie, och Louis H. Gray, eds., (New York: Charles Scribner's Sons, 1917), Vol. 9, s. 152.
3 E. G. White, Steps to Christ, s. 94-95.
4 Ibid.
5 Timothy Jones
6 E. G. White, Christ's Object Lessons, s. 142.
7 Matthew 6:5, 7-8a, övers. från NKJV
8 Matthew 6:6, 8b, övers. från NKJV
9 E. G. White, Steps to Christ, s. 93.
10 E. G. White, That I May Know Him, s. 230.
11 E. G. White, Maranatha, s. 85.
12 E. G. White, That I May Know Him, s. 78.
13 François Fénelon
14Ibid.
15 E. G. White, Messages to Young People, s. 249-250.
16 Anselm av Caterbury
17 E. G. White, Steps to Christ, s. 94.