Året var 1979. Den burmesiska ambassadören i Sri Lanka var övertygad om att hans fru hade en affär. Han bestämde sig för att ta saker i sina egna händer och sköt sin fru en kväll när hon kom sent. Grannarna rapporterade till polisen att ett begravningsbål byggdes i bostadens trädgård. När polisen anlände kunde de se ambassadören lägga sin hustrus kropp på bålet, men ambassadören vägrade att låta dem sätta foten på fastigheten.
Enligt Gerald Hensley, en gång Nya Zeelands högkommissarie: “Det ställde verkligen till med problem. Ambassadören sa att det var burmesiskt territorium och att de därför inte kunde komma in.”1
Trots brottets allvarlighet kunde den srilankanska regeringen inte ta fallet mot sändebudet vidare, som så småningom, men inte omedelbart, återkallades till sitt land.2
En mördare gick fri ... eftersom han hade diplomatisk immunitet.
Missbruk av diplomatisk immunitet har fått många att ifrågasätta hur rättvist det egentligen är. Det är inte rätt eller rimligt att ge någon frihet att göra precis som man själv önskar på grund av diplomatisk status.
Men likväl...
Miljoner kristna förkunnar en lära som i själva verket är lika orättvis och orimlig som en mördare som går fri bara för att han är en diplomat. Det kallas "en gång räddad, alltid räddad". Med andra ord, när du är räddad så kommer du alltid att vara räddad. Denna lära, populärt kallad “evig säkerhet”, låter bra men noggrann granskning av denna tro visar att den är gravt obiblisk.
Förespråkare för evig säkerhet baserar denna tro på flera texter som talar om den säkerhet som en troende har i Frälsaren:
Mina får lyssnar till Min röst, och Jag känner dem, och de följer Mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur Min hand. Vad Min Fader har gett Mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur Min Faders hand. (Johannes 10:27-29)
(Se även 1 Petrusbrevet 1:5; Johannes 6:39; och Judasbrevet 24.)
I det här avsnittet kallas de troende "får" som hör herdens röst och följer honom. Istället för att undervisa “när de är räddade, alltid räddade” så lovar dessa Bibelverser helt enkelt att ingen andlig skada kan komma till den person som underkastar sig Yahuwah och lever underkastade den gudomliga vilja.
Får är emellertid ökända för att gå vilse. “Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg.” (Jesaja 53: 6) Om man slutar att överlämna viljan till Yah och medvetet börjar synda så kommer han att gå förlorad - även om han tidigare accepterat frälsningens gåva.
Yahuwah kommer aldrig att tvinga mänsklig vilja. Det är av denna anledning som Skrifterna är flödar av varningar om vad som kommer att hända med dem som, när de en gång accepterat frälsning, går vilse. Liknelsen om det förlorade fåret avslöjar Faderns och Frälsarens medlidande kärlek för de förlorade och vilse själarna. Men även då kommer en själ aldrig att tvingas återvända. Total religiös frihet garanteras alla. Om hjärtat envist klamrar sig fast vid omhuldade synder så kommer till slut barmhärtighetens alla vågor att slås bort för att aldrig återvända.
Med en vinstock och dess grenar liknade Yahushua ödet för alla som inte fortsätter att leva i Honom: “Om någon inte förblir i Mig, kastas han ut som en gren och torkar bort, och man samlar ihop sådana grenar och kastar dem i elden, och de bränns upp.” (Johannes 15:6)
Grenarna är inte ogräs som aldrig var kopplade till vinstocken. En gren kan bara växa och existera om den är ansluten. Grenarna i Frälsarens liknelse hänvisar till de som en gång var nära kopplade till Honom och fick den andliga näringen att växa! Men när de utnyttjade sin gudomligt givna valfrihet så drog de sig bort från sin livskälla. De blev fruktlösa och kastades så småningom bort.
Skrifterna förkunnar raka motsatsen till “evig säkerhet”: att det är möjligt att acceptera frälsning och vid ett senare tillfälle utöva ens fria vilja och återvända till ett liv i uppror mot Yahuwah. Aposteln Paulus liknade det vid ett lopp och de uppoffringar och försiktiga förberedelser som idrottare är villiga att göra för att vinna priset. Han avslutar sin illustration med att erkänna att han fortfarande kunde gå förlorad:
Vet ni inte att av alla löparna som springer på en tävlingsbana är det bara en som får priset? Spring så att ni vinner det. Men alla som tävlar underkastar sig i allt hård träning - de för att vinna en segerkrans som vissnar, vi för att vinna en som aldrig vissnar. Jag löper alltså inte utan att ha målet i sikte. Jag boxas inte likt en som slår i tomma luften. I stället slår jag min kropp och tvingar den till lydnad, för att jag inte själv på något sätt skall komma till korta vid provet, när jag predikar för andra. (1 Korinthierbrevet 9:24-27)
Paulus visste att även om han befann sig i ett räddande förhållande med sin Förlossare, så tog det inte ifrån honom hans personliga valfrihet. Han kunde fortfarande, genom de val han gjorde, gå miste det evig livet. Frälsarens död på korset ger “diplomatisk immunitet” för synder som förflutit. Det tar inte bort ansvaret för nuvarande synder, som medvetet begås. Således insåg Paulus att även efter att ha lett andra till frälsning så kunde hans personliga val fortfarande få honom att “diskvalificeras”. Detta ord, översatt Castaway i King James Version, kommer från Adokimos (# 96), vilket betyder: “Ej godkänd, dvs. avvisad; underförstått värdelös ... skeppsbruten, avvisad, förtappad.”
Ordet “förtappad” är ett intressant ordval. Det används inte så mycket längre, men det innehåller en mängd betydelser. Ordet, när det används som substantiv, hänvisar till “En person som är överlämnad åt synden; en förlorad mot dygd och religion.” 3 Det finns ett antal verser i Skrifterna som använder detta ord. Dessa avsnitt ger tydliga kontextuella exempel på vad det innebär att vara en fördömd eller ha ett förkastat hjärta. (Se Titusbrevet 1: 10-16; 2 Timotheosbrevet 3: 8; 1 Korinthierbrevet 13: 5-7; etc.)
Förmodligen är den tydligaste användningen av ordet, och det avsnitt som skarpast motbevisar "en gång räddat, alltid räddat" finns i Romarbrevet 1: 18-32. Här säger Paulus specifikt att även om dessa förtappade "kände" Yahuwah (vers 21) så höll de ändå envist fast vid synden. Det kan inte sägas att dessa var hedningar utan kunskap om Skaparen. Men till och med om vi känner till Honom så säger vers 28 att de inte ville komma ihåg Honom: “Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Yah, utlämnade Yah dem åt ett förtappat sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen."
Observera att Yahuwah “utlämnade dem åt ett förtappat sinnelag". Här presenteras sanningen om frälsningen som erbjuds av Yahuwah. Han “har tålamod med er, eftersom Han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” (2 Petrusbrevet 3: 9) Men lika mycket som Han längtar efter att få alla till omvändelse så att alla kan räddas kommer Han aldrig att ta bort individens rätt att välja för sig själva. Han släpper de som inte vill behålla en relation med Honom och låter dem följa sina egna önskningar.
Aposteln Petrus lär också samma sak:
Ty när de har lärt känna vår Mästare och Frälsare Yahushua och undkommit världens smitta, men sedan åter blir snärjda och besegrade av den, då har det sista blivit värre för dem än det första.
Det hade varit bättre om de aldrig hade lärt känna rättfärdighetens väg, än att lära känna den och vända sig bort från det heliga budskap som överlämnats till dem.
Det har gått med dem som det så sant heter i ordspråket: En hund vänder om till sina spyor, och ett rentvättat svin vältrar sig i smutsen. (2 Petrusbrevet 2:20-22)
Det är en biblisk princip att “Efter två eller tre vittnens samstämmiga vittnesmål skall varje sak avgöras.” (2 Kor. 13: 1) Således är både Paulus, aposteln till hedningarna, och Petrus, aposteln till judarna, överens att även efter att en person har accepterat frälsningens gåva så kan man fortfarande välja att bli förtappad genom den av Yahuwah givna valfriheten.
Faran med att hålla fast vid den falska läran om “evig säkerhet” är att den, liksom diplomatisk immunitet, kan användas för att rationalisera eller på annat sätt ursäkta synder som det envisa hjärtat inte vill överlämna. Frälsning är en fri gåva, men det tar inte bort det personliga ansvaret att välja att överlämna sig till Yahuwah dagligen. “En gång räddad, alltid räddad” är ett populärt fel eftersom det i själva verket befriar en från konsekvenserna av alla framtida åtgärder och beslut, oavsett hur eller hur ofta den gudomliga lagen bryts. Det är en sorts gudomlig "diplomatisk immunitet" som de antar täcker allt de gör för att de nu är räddade.
Detta är ett extremt farligt antagande. Den Helige Andes arbete är att “överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom”. (Johannes 16: 8) Den Helige Ande skulle kunna övertyga ett hjärta att lägga undan en viss synd, men om en person tror "en gång räddad, alltid räddad" så slängs sådana övertygelser åt sidan som "tvivel". Detta är extremt farligt eftersom den Helige Andens avvisning är den synd som är oförlåtlig. När den Helige Andes dragningar avvisas konstant och ihärdigt så finns det inget mer som Himmelen kan göra.
Skriften är tydlig när det gäller ödet för alla som vänder sig bort från Frälsaren:
Ty de som en gång tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande och smakat det goda Yah-ordet och den kommande världens krafter men sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse, eftersom de själva på nytt korsfäster Yahs Son och öppet hånar Honom. (Hebreerbrevet 6:4-6)
Vissa skulle hävda att om en person faller bort så var de aldrig räddade från första början, men detta är inte i överensstämmelse med Skrifterna. Paulus säger tydligt att de “en gång var upplysta”. Om en person vänder ryggen till gudomlig nåd så kommer gudomlig kärlek aldrig att tvinga denne att stanna mot sin vilja. "Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder." (Hebreerbrevet 10:26)
Det kanske värsta med läran om “en gång räddad, alltid räddad” är vad den säger om Yahuwahs karaktär. “Ty så älskade Yah världen att Han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på Honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Yah sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom Honom.” (Johannes 3: 16-17) Arvet av en syndig natur stal från varje son och dotter av Adam förmågan att själva välja vem de skulle tjäna: Yahuwah eller Satan. Yahushuas uppoffring garanterade inte att alla skulle räddas. Det återställde bara deras rätt att välja själva, snarare än att förlora evigt liv genom Adams val.
Yahuwah, som offrade så mycket för att säkerställa vår valfrihet, kommer aldrig att ta bort den rätten när individen är i en räddande relation med Frälsaren. Synd förslavar viljan; frälsningen återställer den till harmoni med Yahuwah. Men ingen blir viljelösa sinnesslavar. Alla har fortfarande förmåga att välja och Yahuwah kommer aldrig att ta bort vårt fria val, och tvinga sin vilja på Hans varelser.
Bibeln lär att de troende är säkra medan de förblir trogna mot Yahuwah. Men om man väljer att släppa Yahushuas hand så finns det ingen sådan försäkran. “Syndens lön är döden” (Rom 6:23) även för dem som en gång hade accepterat frälsning.
All felaktighet skiljer oss från Källan till allt liv och kärlek. Det faktum att Yahuwah offrade sin egen Son för att säkerställa valfrihet och att Han fortsätter att låta alla behålla den valfriheten, visar en så djup kärlek, så långtgående, att det övergår det mänskliga sinnet. Lägg åt sidan den falska läran “en gång räddad, alltid räddad.” Närma dig Han som kan skydda dig från all skada. Han kommer aldrig att kränka din individualitet, din egna jag, din valfrihet; när du väljer att överlämna din vilja till Honom så kommer Han att hålla dig.
1 http://www.theguardian.com/world/blog/2012/mar/28/dominique-strauss-kahn-diplomatic-immunity-scandal
2 http://www.thenews.com.pk/TodaysPrintDetail.aspx?ID=29779&Cat=9
3 Noah Webster, American Dictionary of the English Language, 1828.