Print

Kontinuerlig veckocykel bevisat falsk

Dagens Sabbatshelgare insisterar på att lördagen är Bibelns Sabbat eftersom de tror att sjudagarsveckan har rullat utan avbrott ända sedan Skapelsen. En anledning till denna tro är det faktum att när den Julianska kalendern byttes till den Gregorianska kalendern år 1582 så gick inga av veckans dagar bort. Torsdagen den 4:e oktober, 1582, på den Julianska kalendern följdes av fredagen den 15:e oktober, på den Gregorianska kalendern. Därför antas det, att eftersom inga dagar "förlorades" när kalendrarna övergick från Juliansk till Gregoriansk, så är den moderna veckan identisk med den Bibliska veckan.

Detta antagande bevisas vara fel vid granskandet av den Julianska kalenderns historiska fakta. Den Romerska Republikens kalender, liksom alla forntida kalendrar, var ursprungligen baserad på månens cykler. Romerska hedningapräster, så kallade pontiffer, kontrollerade kalendern genom att tillkännage månadernas början.    

bust of julius caesar
Julius Cæsar

Dessa pontiffer, som också kunde inneha politiska ämbeten, manipulerade skamlöst kalendern av politiska skäl, där man interkalerade extra månader för att behålla favoriserade politiker i tjänst längre eller omvänt: interkalation som behövdes slopades för att förkorta löptiden för politiska motståndare. Under Julius Cæsars tid så var kalenderns datum helt ur led med årstiderna. Julius Cæsar utövade sin rätt1 som pontifex maximus2 (överstepräst) och reformerade vad som hade kommit att bli en besvärlig och oprecis beräkning av tiden.

I mitten av det första århundradet f.Kr. bjöd Julius Cæsar in Sosigenes, en astronom från Alexandria, för att råda honom om kalenderreformen, och Sosigenes beslutade att det enda praktiska steget var att överge den synodiska kalendern helt och hållet. Månaderna måste arrangeras på säsongsbasis, och ett tropiskt (dvs. solar) år användes, såsom den Egyptiska kalendern …3 

Notera att Sosigenes stora innovation var en slopning av månkalendering.

Det stora problemet någon kalenderreformatör stod inför var att det inte verkade finnas något sätt att åvägabringa en förändring som fortfarande skulle tillåta månaderna att förbli i rytm med månfaserna och året med säsongerna. Det blev nödvändigt att göra ett fundamentalt avbryt från traditionell beräkning för att utforma en duglig säsongskalender.4

Att föra den nya kalender i fas med säsongerna igen fodrade adderandet av ytterligare 90 dagar på året, som kom att förevigas som annus confusionis - Förvirringens År. Men den Julianska kalendern år 45 f.Kr., eller ens den Julianska kalendern från Kristi tid, såg inte ut som den Julianska kalendern som påve Gregorius XIII modifierade, och såg på så vis inte alls ut som dagens Gregorianska kalender. Det fanns ingen lördag (eller sjundedags Sabbat på veckans slut) på den ursprungliga Julianska kalendern.  

Den Julianska kalendern, liksom Republikens kalender som föregick den, hade ursprungligen en åttadagarscykel. Var åttonde dag var ennundinæ, eller marknadsdag. Kalendrarna var inte konstruerade i rutnät som med moderna kalendrar, utan datumen var uppradade i kolumner. Till exempel började januari med dag "A" och fortskred genom veckans åtta dagar (A till H), och slutade på dag "E".

Till skillnad från den Hebreiska kalendern så hade den Romerska kalendern en kontinuerlig veckocykel som löpte genom hela året, med en mindre justering vid årets slut. Eftersom januari slutade på dag "E" så började februari på dag "F". På samma sätt; februari som slutar på dag "A" inleddes med dag "B" som mars första dag:

A k Jan F k Feb B k Mar
B G C
C H D
D A E
E, etc. B, etc. F, etc.

Följande är en rekonstruering av Fasti Antiates, en förjuliansk kalender som dateras till 60-talet f.Kr. hittad vid platsen där Neros villa låg i Antium (idag Anzio). Bokstaven A färgades röd för att indikera veckans början.  

romersk republik kalender
Rekonstruktion av Fasti Antiates, den enda kalender från den Romerska Republiken som fortfarande existerar.5

Det finns tretton kolumner. Januari, till vänster, börjar på dag "A" och slutar på dag "E". Vid varje kolumns botten finns stora romerska siffror som anger hur många dagar den månaden hade. Kolumnen längst till höger är den trettonde, interkalendariska månaden. Ytterligare bokstäver syns vid sidan av veckodagarnas bokstäver. Dessa indikerade vad för sorts företaganden som fick och inte fick utföras på den dagen. Ett "k" sattes vid sidan om månadens första dag. Detta stod för kalendæ.6 

Intet att förglömma är att den Bibliska veckan, som fristående tidsenhet definierades i Första Mosebok kapitel 1, bestod av endast sju dagar: sex arbetsdagar följt av en Sabbatsvila på veckans sten julian 8-dagars kalender, kontinuerlig vecko cylce bevisat falsktsista dag. Den Julianska kalenderns åttadagarscykel var i bruk under Kristi tid. Men judarna skulle inte ha hållit Sjundedagssabbaten på den Julianska kalenderns åttadagars veckocykel. Detta skulle ha varit avgudadyrkan för dem.

Ett exempel på en Juliansk kalender daterad från tiden för Augustus7 (63 f.Kr. – 14 f.Kr.) till Tiberius8 (42 f.Kr. – 37 e.Kr.), är bevarad på dessa stenfragment. Åttadagarsveckan är tydligt urskiljbar på dem.  

En senare Juliansk sjudagarsvecka, som ses här i följande teckning av en stickkalender hittad vid Titusbaden (konstruerad 79 – 81 e.Kr.), förser oss med ytterligare bevis att den Bibliska Sabbaten aldrig kan hittas med hjälp av den Julianska kalendern. Mittcirkeln innehåller de 12 stjärntecknen i zodiaken, motsvarande årets 12 månader. De romerska siffrorna till vänster och höger indikerar månadens dagar. Överst på stickkalender syns de hedniska Romarnas sju planetära gudar.9   

Lördag (eller dies Saturni – Saturnus dag)10 var veckans första dag, inte den sjunde. Som jordbrukets gud kan han här ses i sin framstående och betydande ställning, hållandes sin symbol: en skära. Näst kommer den andra dagen på denplanet gud pinne kalenderhedniska planetära veckan och solguden, med strålar av ljus som utstrålar från hans huvud. Den andra veckodagen kallades ursprungligen dies Solis (solens dag – söndag). Den tredje veckodagen visar mångudinnan, med månskäran behornat som ett diadem på hennes huvud. Hennes dag var dies Lunæ (månens dag – måndag). De kvarvarande dagarna representeras av de andra planetära gudarna; som avslutas med dies Veneris (Venus dag, som i norra Europa ändrades till en asagudinna och blev då Frejas dag, eller fredag.) 11 

Eftersom hela världen har använt den Gregorianska kalendern i hundratals år så är det ett ofta förbisett faktum att ett antal länder förr i tiden använde olika kalendrar, och att det dessutom även fanns regionala skillnader inom individuella länder. Fastän den planetära sjudagarsveckan blev populär i Rom med uppkomsten av Mithraskulten, så blev den inte officiell förrän Konstantin standardiserade veckan vid Nicaeakonciliet.12  

I ljuset av dessa fakta så är det ologiskt att anta att den Gregorianska lördagen är den Bibliska Sabbaten från Skapelsen. Det är sant att den Julianska kalendern övergick till den Gregorianska kalendern utan att några dagar gick förlorade. Men det är också sant att den Gregorianska kalendern, liksom den Julianska kalendern som föregick den, helt och hållet baseras på ett hedniskt kalenderingssystem.   

christopher clavius
Christopher Clavius (1538-1612)

Jesuitastronomen Christopher Clavius bekräftade att den Julianska kalendern är rotad i ren hedningatro och har inga band, över huvud taget, till den Bibliska kalenderingen. Christopher Clavius är känd som den moderna Gregorianska kalenderns arkitekt. Eftersom den Julianska kalendern är lite, lite för lång, så inföll på 1500-talet inte vårdagjämningen längre på datumet den godtyckligt tilldelades på 200-talet: 21:e mars. Påve Gregorius XIII överlät Christopher Clavius uppgiften att reformera kalendern för att föra tillbaka vårdagjämningen till 21 mars.13

I sin bok Romani Calendarii A Gregorio XIII P.M Restituti Explicato avslöjar Christopher Clavius att när den Julianska kalender blev Kyrkans  kyrkokalender vid Nicaeakonciliet så förkastade Kyrkan avsiktligt den Bibliska kalenderingen och antog istället den hedniska kalenderingen. Hänvisande till de olika systemen för kalenderföring som användes för fastställandet av den Bibliska Pesach mot den hedniska suppleant man kallar Påsk, så säger Christopher Clavius: "Den Katolska Kyrkan har aldrig använt den [Judiska] riten för firandet av Påsken, utan har alltid i sitt firande observerat månens och solens rörelser, och var på så vis sanktifierad av de äldsta och heligaste av Roms pontiffer, och även bekräftad av det första konciliet i Nicaea."14 "Pontifferna" han hänvisar till är de urgamla Romerska hedningaprästerna.

Dagens Kristna har antagit att den Gregorianska lördagen är den Bibliska Sabbaten. Men Kristna som levde under tiden som den Julianska kalendern betvingades av civil lagstiftning hade inga tvivel eller någon förvirring gällande frågan: "Sabbaten" beräknades av den Bibliska lunisolarkalendern; "Herrens dag" (söndag) på den hedniska solkalendern. Som David Sidersky bemärkte: "Det var inte längre möjligt under Konstantia att applicera den gamla kalendern."15 Apostoliska Kristna lydde dock inte det nya påbudet. 

Vid varje steg mot avfallets riktning, vid varje steg som togs i adopterandet av formerna av soldyrkan, och mot adopterandet och helgandet av söndagen, så har där funnits ihärdigt protesterande av alla riktiga Kristna. De som förblev trofasta Kristus och sanningen av [Yahuwahs] rena ord observerade [Mästarens] Sabbat enligt budordet, och enligt [Yahuwahs] ord som uppställer Sabbaten som tecknet varvid [Yahuwah], Skaparen av himlarna och jorden, särskiljs från alla andra [gudomar]. Dessa protesterade följaktligen emot varje fas och form av soldyrkan. Andra kompromissade, i synnerhet i öst, genom att observera både Sabbaten och söndag. Men i väst, under Romerskt inflytande och under kyrkans ledarskap och Roms biskopsråd, anammades och hölls endast söndagen.16   

Nicaeakonciliet (321-324 e.Kr.) biltog (dvs. göra fredlös) den Bibliska lunisolarkalendern för kyrkligt bruk och ersatte den Julianska kalendern i dess ställe och befallde att alla människor skulle "vörda"17 solens dag.18 Vissa började kompromissa. Medan många Kristna höll fast vid den ursprungliga Sabbaten med lunisolarkalendern så höll andra, ihop med de rabbinitiska judarna, den Julianska kalenderns sjunde dag: lördagen. Än andra höll både lördagen och söndagen. Detta tillfredsställde inte Kyrkan i Rom. Hon ville att alla skulle tillbe uteslutande på söndagen. När påbudet från Nicaea inte hade önskad effekt på folket, samlades konciliet i Laodicea cirka 40 år senare för att genomdriva accepterandet av "Herrens dag" istället för den Bibliska Lunarsabbaten

För att kunna utföra hennes ursprungliga ändamål, blev det nu nödvändigt för kyrkan att säkra lagstiftning som tillintetgjorde alla undantag och förbjöd observerandet av Sabbaten för att släcka den kraftiga protesten [mot dyrkan på söndag]. Och nu … Konstantins "sannerligen gudomliga bud" och Nicaeakonciliets beslut att "ingenting" skall hållas "gemensamt med judarna" blev grunden och myndigheten för lagstiftningen, för att fullständigt stampa ut helgandet av [Mästarens] Sabbat, och för att etablera observerandet av söndagen i dess ställe.19    

Lag 29 som stiftades av konciliet i Laodicea krävde: "Kristna skall inte judaisera och vara overksam på lördagen, utan skall arbeta på den dagen; men Herrens dag ska de särskilt ära, och, som varandes Kristna, skall, om möjligt, inte utföra något arbete på den dagen. Om, de emellertid finns judaiserande, skall de stängas ut från Kristus." 

Det är viktigt att veta att ordet "lördag" har blivit tillagd i den engelska översättningen. Enligt den Katolska biskopen Karl J. von Hefeles20 History of the Councils of the Church from the Original Documents så är ordet som egentligen brukades "Sabbat" på både grekiska och latin och ordet "anathema" (förbannad) istället för "stängas ut". Den latinska versionen innehåller klart och tydligt inga referenser till dies Saturni (lördag) utan använder istället Sabbato, eller "Sabbat":

Quod non oportet Christianos Judaizere et otiare in Sabbato, sed operari in eodem die. Preferentes autem in veneratione Dominicum diem si vacre voluerint, ut Christiani hoc faciat; quod si reperti fuerint Judaizere Anathema sint a Christo.

Först på senare år, när historiska fakta såsom dessa har fallit i glömska, har lördagen antagits vara den Bibliska Sabbaten. När den Julianska kalendern påtvingades de Kristna för kyrkligt bruk, förväxlade ingen vid den tiden dies Saturni med Sabbato. Alla visste att de var två vitt skilda dagar på två vitt skilda kalendersystem.

Några dagar före Sin död gav Kristus ett djuplodande uttalande som bör övervägas i sammanhanget för kontroversen mellan sann och falsk kalender. Han sade: "Så ge då kejsaren det som är kejsarens; och till Yahuwah det som är Yahuwahs."21 Kristus etablerade här en viktig princip samtliga av livets områden. Tillbedjan tillhör inte kejsaren. Det tillhör enbart Skaparen.

Ett gammalt ordspråk lyder: "Den som kontrollerar kalendern, kontrollerar världen." Vem kontrollerar dig? Dagen på vilken du tillber, beräknad kalendern du använder, visar vilken Gudom/gudom som kontrollerar dig. Tillbedjan på den sanna Sabbaten är ett tecken på lojalitet mot vår Skapare. Endast Skaparen, Han som kontrollerar solen, månen och stjärnorna, och Sin kalender, har rätten att tala om för Sitt folk när man ska tillbe och, i kraft av denna rätt, att motta den tillbedjan.   

 __________________________________________________________________

Relaterat Innehåll:


1 Julius Cæsar hade blivit utsedd till Pontifex Maximus år 63 f.Kr. (James Evans, "Calendars and Time Reckoning," The History and Practice of Ancient Astronomy, Oxford University Press, 1998, s. 165.)
2 "Pontifex Maximus" är nu en titel exklusivt reserverad påven. Detta är synnerligen passande då den Gregorianska kalendern som idag används är både hednisk och papistisk, grundad i den hedniska Julianska kalendern och modifierad av, och namngiven efter, en påve.
3 "The Julian Calendar", Encyclopedia Britannica.
4 Ibid., betoning tillagd.
5 Palazzo Massimo Alle Terme, ed. Adriano La Regina, 1998.
6 "Calendar," Encyclopedia Britannica online.
7 Cæsar Augustus, den förste Romerska kejsaren, nämns i Bibeln. Hans påbud om en skatteskrivning ledde Maria och Josef till Betlehem i tid för Kristi födelse. Se Lukas 2:1.
8 Tiberius efterträdde Augustus som kejsare år 14 e.Kr. och avgick år 35 e.Kr. (Historic Figures, www.BBC.co.uk/history.)
9 Den planetära sjudagarsveckan adopterades in i den hedniska Romerska kalendern med uppkomsten av Mithraskulten. (Se Sunday in Roman Paganism, av R. L. Odom, Review & Herald Publ. Assoc., 1945.) På så vis blev de planetära gudarna en permanent del av den Julianska kalenderingen och Romersk-hednisk kultur.
10 För vidare information om den ursprungliga planetära veckan reglerad av de sju planetära gudarna, se How Did Sunday Get It’s Name?, av R. L. Odom, på www.4angelspublications.com/books.php. Copyright, 1972, by Southern Publishing Assoc., använt med tillåtelse.
11 J. Bosworth och T. N. Toller, Frig-dæg, An Anglo-Saxon Dictionary, 1898, s.337, gjort tillgänglig av det Germanska Lexikonprojektet [Germanic Lexicon Project]. Se också "Friday" i Webster’s New Universal Unabridged Dictionary, 2:a utgåvan, 1983.
12 Se R. L. Odom’s "The Planetary Week in the First Century A.D.", Sunday Sacredness in Roman Paganism, Review and Herald Publish Assoc., 1944.
13 "När Gregorius XIII reformerade kalendern, gjordes justeringen så vårdagjämningen skulle inta den plats den tilldelats i Påsktavlorna [the Easter tables], dvs. den 21:a mars. Dessa tavlor dateras … till runt omkring 200-talet. Den väsentliga poängen är att denna justering placerade vårdagjämningen på ett datum som är helt godtyckligt och inte nödvändigtvis relaterat till datumet på vilken dagjämningen inföll när revideringen av kalendern gjordes av Julius Cæsar." (Brev från Dr. H. Spencer-Jones, Astronomer Royal, Royal Observatory, Greenwich, London, till Grace Amadon, daterat 28:e dec. 1938, Collection 154, Box 1, Folder 4, Center for Adventist Research, Andrews University, betoning tillagd.
14 Christopher Clavius, Romani Calendarii A Gregorio XIII P.M. Restituti Explicato, s. 54, såsom citerat i "Report of Committee on Historical Basis, Involvement, and Validity of the October 22, 1844, Position", Part V, Sec. B, s. 18, Collection 154, Center for Adventist Research, Andrews University.
15 Astronomical Origin of Jewish Chronology, Paris, 1913, s. 651.
16 A. T. Jones, The Two Republics, A. B. Publishing, Inc., 1891, s. 320-321.
17 Vörda: "att betrakta med djup respekt och högaktning; … att betrakta som helgad." Webster’s New Universal Unabridged Dictionary, 2:a utgåvan, 1983.
18 "Konstantin, kejsare Augustus, till Helpidius: Låtom magistratet och folket bosatta i städer vila på solens vördade dag, och låten all dyrkan varen stängd. Men låt, på landet, de som brukar jorden fritt och lagligt fortsätta sina eftersträvningar; fören det ofta händer att en annan dag är mindre passande för sådd av säd eller för plantering av vinstockarna; för att inte genom försumning av det rätta tillfället för sådana handlingar, himmelens frikostighet gå förlorad." P. Schaffs översättning, History of the Christian Church, Vol. III, s. 75.
19 A. T. Jones, The Two Republics, A. B. Publishing, Inc., 1891, s. 321, betoning tillagd.
20 Karl Josef von Hefele (1809-1893), är en trovärdig dignitär på det ursprungliga ordvalet som användes vid konciliet i Laodicea. En tysk lärd, teolog och professor i kyrkhistoria, utbildad vid universitet i Tübingen, och senare biskop av Rottenburg; han hade tillgång till de Vatikanska arkiven och originaldokumenten.
21 Se Matteus 22:21.