Print

Babyloniska mysterier: Den dolde guden

Överstelöjtnant John Patterson hade ett jobb att utföra. Arbetet med att slutföra Uganda-Mombasa-järnvägen. Johns uppgift var att bygga en bro över floden Tsavo. Han var en man som gillade storviltjakt. John såg framemot att eventuellt skaffa några troféer medan han var stationerad där. När han undersökte sitt nya hem den behagliga marskvällen 1898 kunde han föga ana att en ond närvaro lurade i mörkret.

Några dagar efter sin ankomst försvann två av hans bästa arbetare. Det var bara de första av många. Tre veckor senare väcktes John av nyheten att en av hans indiska officerare, Ungan Singh, hade dödats. Under natten såg man ett lejon sticka huvudet genom dörröppningen till Singhs tält. Lejonet hade tagit Singh i nacken och släpat bort honom och ätit upp honom. John satte genast igång en jakt efter vilddjuret, för när en lejon väl har fått smak på människoblod så blir den omättlig. Men allt han försökte misslyckades. Fler och fler män drogs skrikande från sina tält på natten.

Till allas skräck visade det sig snabbt att det inte fanns ett utan två lejon som samarbetade! Under nio långa månader var dessa lejon ett ständig hot för alla som arbetade på järnvägen. Med tiden blev lejonerna allt djärvare.1 De indiska kulierna började frukta att det inte var djur alls, utan demoner. Faktum är att deras obehagliga förmåga att undvika bakhåll och fällor, ljudlöst tränga igenom tjocka barriärer, ignorera andra levande djur och vägra förgiftat bete, underblåste denna tanke.2

Till att börja med var de [lejonen] inte alltid framgångsrika i sina ansträngningar, men med tiden kunde inget stoppa dem och trotsade verkligen alla faror för att få sin nya favoriträtt. Deras metoder blev så obehagliga och deras människojakt så välplanerad och framgångsrik, att arbetarna trodde inte trodde de var riktiga djur utan djävular i lejonform. . . De tycktes nästan ha en extraordinär och otrevlig förmåga att ta veta våra planer i förväg så att oavsett hur sannolik eller hur frestande en plats vi låg i väntan på dem var så undvek de alltid den speciella platsen och grep sitt offer om natten från något annat läger. . . ingenting förvirrade eller skrämde dem i det minsta, och de såg människorna som inget annat än föda. När de en väl hade markerat ett offer så lät inget avskräcka dem från att säkra sitt byte, vare sig han var skyddad av ett tjockt staket, eller inne i ett stängt tält, eller sittandes kring en öppen eld. Skott, skrik och eldbränder tycktes de bara hånskratta åt.3

Lejonerna blev så djärva att de slutade att dra bort sina offer och började istället äta dem inom de överlevandes hörhåll. Denna terror kulminerade slutligen i december när arbetet med järnvägen avbröts under tre veckors tid.

alt
En av människoätarna från Tsavo.

En erfaren storviltjägare som anlitades för att döda lejonen dödades själv av djur som hade förlorat all rädsla för människor. Slutligen, efter att nästan mist sitt eget liv i processen, dödade John Patterson den första människoätaren. "Bytet var verkligen ett att vara stolt över; dess längd från nosspets till svansspets var ca. 3 meter, den var drygt 1 meter hög, och det tog åtta män att bära tillbaka den till lägret." 4 Några veckor senare dödades det andra lejonet. "Denne mätte cirka 3 meter från nosspets till svansspets och var ungefär 1 meter hög." 5 Således slutade mardrömmen som tog livet av inte mindre än 35 personer. 6

Det är någonting skrämmande med en lömsk närvaro, stark, intelligent, och ond, en som lurar precis utom synhåll. Du kan inte se det, men du vet att det är där: en flyktig glimt, ett kort intryck, en känsla av att du är i fara. Sådan var erfarenheten järnvägsbyggarna som mötte Tsavos människoätare hade. Man kan bara föreställa sig känslorna och stressen. Att veta att en sådan ondska kretsade i närheten, intelligent, tålmodigt iakttagande, väntandes på en möjlighet att få döda igen.

Men för illustrationens skull, låt oss leka lite med denna tanken: Låt oss anta att överstelöjtnant Patterson i ett desperat försök att hitta människoätarna och skydda sina män kontaktade en inföding för att denne hade egna, tränade lejon. Dessa lejon hade tränats för att jaga och döda andra lejon. Låt oss anta att dessa togs med till lägret. Efter den första chocken och oron så börjar arbetarna att koppla av när de ser hur skonsamma och vänliga husdjurslejonen är. Arbetarna blir goda vänner med sina lejonskyddare: man klappar dem, ger dem mat vid måltider och accepterade dem som en viktig del av lägerlivet. De tama lejonen lyckas inte spåra de vilda människoätarna, men de verkar skrämma bort de vilda lejonen.

Men efter några veckors frid så slår vilddjuren till igen. Och ännu en gång. Och än igen; alltid med en otrolig medvetenhet om var fällorna är. Den skrämmande insikten börjar slutligen dana att det är deras djurvänner, de "välutbildade, mjuka" lejonen som är ansvariga för arbetarnas olyckliga dödsfall. Medan de fokuserade på faran utanför hade de faktiskt bjudit in det dödliga hotet direkt in i lägret.

Vid vilken av dessa tidpunkter svävade järnvägsbyggarna i mest fara? När de levde som på en knivsegg, hopkurade i sina tält och darrandes bakom sina barrikader, vetandes att det fanns människoätare som smög sig in i lägret? Eller när de välkomnade lejonen till lägret, accepterade dem som trygga beskyddare, klappade och matade dem, samtidigt som de inte visste att det var människoätarnas medarbetare som de bjudit in? Detta är inte bara vilda spekulationer. Snarare är detta något som redan inträffat i så stor skala att ingen någonsin har skådat vitt eller brett eller djupt nog för att kunna känna till det.

Babylonlejonen som öppet förföljer Kristenhetens läger har varit lejonen som vidhåller söndagsdyrkan. Lördagshållare som av samvetet vill dyrka på den sjunde dagen i veckan, har varit så utåt fokuserad att de missat den inre faran. Det finns stor fara i att tro att man, oavsett vem man är, har makten att ändra den eviga lagen om den sanna Eloah. Det är bra att faran med denna lögn avslöjas. Det är mer olycksbådande, mer effektiv till vår förtappelse när något inte erkänns som den fara det är. Det är dolt för allmänhetens ögon. De "husdjurslejon" som har accepterats som säkra är lördagen, som ligger vid roten i de babyloniska mysterierna.

Liksom arbetarna på Uganda-Mombasa-järnvägen i den modifierade berättelsen ovan som fokuserade på lejonen utanför, samtidigt som man ignorerar faran för "tama" lejon bland dem, så har lördagen dolts för deras ögon. När Nimrod / Saturnus dödades för avgudadyrkan, chockerade det alla som hade hyllat honom för sin stora styrka. Att en koloss som han kunde dödas, och på ett så hemskt sätt, drev avgudadyrkan i det fördolda.7

Shem hade så effektivt bevisat för människors sinnen att de ville göra statuera med ett fruktansvärt exempel med den stora Avfällingen; och när dennes sönderdelade lemmar skickades till de främsta städerna, där hans trosystem utan tvekan hade upprättats, kom man att resonera att om avgudadyrkan skulle fortsätta under dessa omständigheter - om man överhuvudtaget skulle kunna ta några steg framåt så var det nödvändigt att man skulle verka i hemlighet. Rädslan för dödsstraffet, som påförts en så mäktig som Nimrod, gjorde det nödvändigt att man, åtminstone under en lång tid framöver, skulle verka med den yttersta försiktighet. Under dessa omständigheter började ... "Mysterium"-systemet, som har Babylon som centrum och har spridit sig över världen. I dessa mysterier, förseglade under hemligheter och svurna eder, och med hjälp av alla magiska resurser man hade till förfogande, blev människorna gradvis tillbakaledda till all avgudadyrkan som offentligt hade undertryckts, medan nya funktioner lades till som gjorde den ännu mer hädisk än tidigare.8

De få rättfärdiga kunde inte helt stävja flödet av avfall och uppror. Avrättningen av Nimrod sände bara hedendomen under jorden tills den vid första bästa tillfälle brast ut som en mäktig störtflod. Denna störtflod som växte sig allt större i makt och inflytande och förorenade varje kultur som den sköljde över.

Den tidiga Kristendomen förlorade sin särskilda primitiva fromhet då hedendom välkomnade in i Kristendomen och infekterade den. Denna nya, amalgamerade babyloniska kristendom, med Saturnus som mittpunkt, började få företräde över de mer traditionella formerna av hedendom under det fjärde århundradet i samband med att romerska rikets huvudstad flyttades från Rom till Konstantinopel.

Mycket tidigt visade biskoparna i Rom en stolt och ambitiös ande. Men under de första tre århundradena grundades deras krav på överlägsen ära helt enkelt på deras egna värdighet, eftersom den tillhörde den kejserliga staden, den romerska världens huvudstad. När emellertid imperiets säte flyttades österut, och Konstantinopel hotade att överskugga Rom så var man tvungen att söka någon ny grund för bibehållandet av den romerska påvens värdighet. Detta fann man när påven omkring 378 e.Kr. blev arvtagare till nycklarna som var symboler för två välkända hedniska gudomligheter i Rom. Janus bar en nyckel,9 och Kybele bar en nyckel;10 och dessa är de två nycklarna som påven utsmyckar på sina vapensköldar som fanan för hans hängivenhet och andliga auktoritet.11

Det var ett lysande drag. Genom att presentera sig för hedningarna som representant för Janus och Kybele, och därmed den rättmätiga arvingen för deras "nycklar", säkrade påven för sig själv en maktposition bland dem. Nästa steg var att övertyga de Kristna om att han var den rättmätiga efterträdaren till aposteln Petrus och den rättmätiga innehavaren av hans "nycklar".

Även att Roms världsliga värdighet som stad borde ha förfallit så skulle hans värdighet som biskopen i Rom komma att bli mer etablerad än någonsin. Det är uppenbart att detta var policyn han agerade efter. Efter en viss tid när ondskans mysterium hade fått verka i det fördolda så hävdade påven offentligt sin överlägsenhet, grundat på nycklarna som hade tilldelats Petrus. Omkring år 378 höjdes han till en maktposition som i hedningarnas ögon tillät honom hävda dessa nycklar. År 431, och inte innan det året, hävdade han att Petrus nycklar nu var hans.12

vatikanens vapensköld
Man utnyttjade de Kristnas godtrogenhet och påven lyckades säkra för sig själv den främsta maktpositionen som chef för både den Kristna kyrkan och den hedniska religionen.

Det är inte svårt att se hur hedningarna skulle komma att samlas runt påven när de hörde att hans makt utgår från besittandet av Petrus nycklar. Nycklarna som påven bar var nycklarna till en "Peter" som hedningarna som vigdes in i de kaldeiska mysterierna mycket väl kände till. ... Det var en "Peter" i Rom som ockuperade den högsta positionen i det hedniska prästerskapet. Prästen som förklarade mysterierna för de invigda kallades ibland vid en grekisk benämning: hierofant; men på primitiv kaldeiska, det verkliga språket för mysterierna, så uttalades hans titel: "Peter" – dvs. "tolkaren". 13, 14

Vatikanstatens vapensköld visar nycklarna till Janus och Kybele, som nu hävdas av påven. Detta emblem visas också på en vit- och guldbakgrund på Vatikanens flagga.

(På engelska heter Petrus Peter och är detsamma som det mystiska namnet nämnt härovan. Dessa sammanslogs därför.) Översteprästen för de hedniska mysterierna, den Store Tolken som förkunnade hemligheterna för de högsta bland de invigda, var så klart dekorerad med Janus och Kybeles nycklar.

Således kan vi se hur nycklarna till Janus och Kybele skulle komma bli kända som Petrus nycklar – mysteriernas "tolk". Ja, vi har de starkaste bevisen på att dessa nycklar i länder som var långt från varandra och långt från Rom, var kända av invigda hedningar, inte bara som "Peters nycklar", utan som nycklarna till en Peter / Petrus som identifierats med Rom . . . . Denna titel var för värdefull för att förbises av påvedömet; och efter sedvanlig policy så skulle det med all säkerhet, om tillfället gavs, beslagta denna titel för egen vinning. Denna möjlighet fick man. När påven kom i intim förbindelse med det hedniska prästerskapet . . . när de till slut underordnade sig hans kontroll, så föreföll det sig bara naturligt att man skulle försöka att förena hedendomen och Kristendomen. Man skulle också få det att verka som att den hedniska "Peter-Roma" med sina nycklar var detsamma som "Petrus av Rom" och att dessa båda var en och samma apostel som ... [Mästaren Yahushua, den Smorde] gav "nycklarna till himmelriket". Därigenom sammanblandades personer och ting som var väsentligt annorlunda med enbart ordlekar; och hedendomen och Kristendomen beblandades för att den onde prästens höga ambition skulle kunna uppnås; och så, för de blinda Kristna i avfallet [sic] var påven företrädaren för aposteln Petrus, medan han för de invigda hedningarna var företrädaren för Peter – tolk för deras välkända mysterier.15

Titeln påven bär är mycket beskrivande. Ordet "katolik" betyder "universell". Som ledare för den katolska kyrkan så är han också chef för den romersk-katolska kyrkan. Hemligheten noggrant bevarad i själva kärnan i denna sammankopplade labyrint av ritualer, symboler, ceremonier, och ritualer är den dolda gudens identitet. Genom hans hävdan av Janus och Kybeles nycklar är påven den enda berättigade ledaren för de babyloniska mysterierna. Själva namnet på detta sammanslagna religiösa system som anges i Bibeln är "MYSTERIUM BABYLON”. 16

Den enda frågan som kvarstår är namnet Nimrod var känd som för de kaldeiska mysterierna. Namnet ... var Saturnus. Saturnus och mysterium är båda kaldeiska ord och de är motsvarande termer. Mysterium betecknar det dolda systemet, och Saturnus den dolda guden.17 För de som invigdes uppenbarades guden; för alla andra var han dold. Namnet Saturnus uttalas på kaldeiska som Satur; men, som varje språkforskare av kaldeiska känner till, består namnet endast av fyra bokstäver - Stur.

Detta namn innehåller exakt det apokalyptiska talet 666:

S = 60

T = 400

U = 6

R = 200

              666

Om påven, som vi har sett, är den rättmätiga representanten för Saturnus så är påvens nummer, som chef för ondskans mysterium, 666. Men än mer visar det sig. . . att det ursprungliga namnet på Rom i sig var Saturnia, "Saturnus stad". Detta bekräftas av liksaså Ovidius,18 av Plinius,19 och av Aurelius Victor.20 Påven är alltså. . . den enda legitima representanten för den ursprungliga Saturnus än idag, och han regerar i de sju kullarnas stad där romerska Saturnus tidigare regerade; och från sin boning där hela Italien "långt efteråt kallades vid hans namn", vanligtvis benämnd "det saturniska landet." 21

påve benediktus vapensköld
Påve Benediktus XVI:s vapensköld

Den djupt begravda hemligheten för de babyloniska mysterierna är att all dyrkan på en förfalskad kalender faktiskt riktas till den dolda guden Saturnus, ärkerebellen Nimrod. Medan den yttre skepnaden av ritualer och ceremonier främst utförs på söndag så förblir den dolda guden vid dess rot Saturnus. Vapenskölden för den, i skrivande stund, nuvarande påven Benediktus XVI visar detta. Varje påve sedan 1100-talet har haft sin egen personliga vapensköld. Var och en har på liknande sätt införlivat "Peters / Petrus nycklar" i designen.

Den vatikanska webbsidan förklarar att symbolerna som pryder sin personliga vapensköld är ett "morerhuvud i sin naturliga färg . . . Detta är ett uråldrig emblem för biskopsdömet i Freising [Bayern], . . . Morerhuvudet är inte sällsynt i europeisk heraldik. Det ... är vanligt förekommande i bayersk tradition." 22 Kammusselskalet längst ned förklaras sålunda: "Kammusselskalet ... har använts i århundraden för att skildra pilgrimer. Benediktus XVI ville hålla denna symbolik vid liv ... ." Djuret beskrivs: "En brunbjörn, i naturlig färg, framställs ... En lätt tolkning: björnen tämjd av Guds nåd är biskopen av Freising själv; packsadeln är bördan av hans biskopsdöme." 23

Detta må vara en lämplig, enkel, och politiskt korrekt förklaring för massorna, men det är inte den djupare, dolda betydelsen. Påvens vapensköld skapades specifikt för honom av ärkebiskopen Andrea Cordero Lanza di Montezemolo (som senare blev en kardinal). Någon som är så väl bekantad med heraldik som fått i uppdrag att designa den nya påvens personliga vapensköld är också väl bekantad med dess traditionella betydelse. En björn symboliserar "styrka, list, våldsamhet i beskyddandet av de sina." 24

st. jakob morerdödaren
St. Jakob Morerdödaren. Denna berömda staty visas i katedralen i Santiago de Compostela. Medan en muslim trampas till döds under hästens hovar flankeras han av två andra döende morer på vardera sidan. Direkt framför honom är ett morerhuvud avskilt från kroppen och stirrar blint upp mot hans mördare.

Ett morerhuvud "går tillbaka till medeltiden då det ansågs vara en ära att ta en morers huvud." 25 Sådan symbologi är inte bara en rasförolämpning, utan är också en kränkning gentemot alla muslimer eftersom samtliga morer var muslimer. Korstågen slaktade obevekligt muslimer, judar, och apostoliska Kristna. Det var under korstågen som det ansågs vara en ära att halshugga en morer på grund av hans religion.

Denna betydelse understryks av kammusselskalet. Även om det kan vara sant att

kammusselskalet "har använts i århundraden för att särskilja pilgrimer", symboliserar det

specifikt St. Jakob, Spaniens skyddshelgon. Hans helgedom ligger i Santiago de

Compostela, en av endast tre katolska “heliga städer”. 26 Eftersom Santiago de Compostela ligger nära Spaniens kust blev ett kammusselskal en symbol för helgon vars helgedom var belägen där. St. Jakob är mer allmänt känd som Santiago Mantamoros: St. Jakob Morerdödaren! Enligt traditionen "framställdes aposteln St. Jakob som en våldsam svärdbestyckad ryttare som red för att hjälpa Kristna arméer i striden mot morerna under Reconquista. På grund av hans helgedom resulterade alltid strider där St. Jakob Morerdödaren deltog alltid i Kristna segrar mot sina muslimska fiender." 27

Dessa skrämmande symboler valdes noggrant. De användes i ett annat arrangemang av kardinal Ratzinger innan han blev påven Benediktus. 1981 utnämndes Ratzinger till Prefect of the Congregation for the Doctrine of the Faith, tidigare känt som Holy Office of the Inquisition. Detta gjorde honom till efterträdaren till dåvarande Storinkvisitoren. Redan innan han valdes till påve var Benediktus en framstående och kunnig teolog. Hans beslut att inkludera en björn, en kammussla och ett morerhuvud var ett medvetet val. Vatikanen instämmer: "Kardinal Joseph Ratzinger, vald till påve, antog namnet Benediktus XVI. Han valde en vapensköld rik på symbolik och mening som för all framtid vittnar om hans personlighet och pontifikat." 28

babyloniska mysteriernaSeptember 2006 förargade Benediktus muslimer runt om i världen när han citerade från en obskyr medeltida text och sade: "Visa mig precis vad Mohammed förde fram som var nytt, och du hittar endast onda och omänskliga ting, som dennes befallning att med svärdet sprida den tro han predikade." Muslimer var upprörda och begärde en ursäkt.

"Salih Kapusuz, biträdande chefen för det regerande turkiska AKP-partiet, sade att påve Benediktus anmärkningar antingen var ett resultatet av ynklig okunnighet eller en avsiktlig snedvridning. Han har en mörk mentalitet som kommer från medeltiden, sade han. Han kommer gå till historien i samma kategori som ledare som Hitler och Mussolini.” 29 Påven har aldrig ursäktat sig utan valde istället att bara uttrycka sorg över att vissa människor hade varit upprörda.

Det faktum att påven medvetet valde att inkludera sådana upphetsande symboler i "en vapensköld rik på symbolik och mening" av det specifika skälet att vittna för framtiden "hans personlighet och pontifikat" väcker frågan: Precis vad är det Benediktus planerar för sitt pontifikat?

Bortsett från de ohyggliga, barbariska konnotationerna som följer med användandet av ett morerhuvud på ens personliga vapensköld så finns det en ännu djupare nivå av symbolik som måste förstås. Ett huvud med färgen och särdragen från en man av negroidrasen är avslöjande ställt mot hur Nimrod representerades.

Jag har redan noterat det faktum att Nimrod, som son till Kush, var en neger. Det fanns på den tiden en tradition i Egypten, nedtecknad av Plutarchos, att "Osiris var svart", vilket, i ett land där den gängse hudfärgen var mörk, måste ha antytt något mer än vanligt förekommande. Plutarchos säger också att Horus, Osiris son, "hade ljus hy". Det var på det här sättet, för det mesta, Osiris representerades. Men vi har otvetydiga bevis på att Osiris, son och make till den stora gudinnedrottningen i Egypten, formligen representerades som en neger. I Wilkinson kan man hitta en representation av honom med de omisskännliga egenskaperna hos den äkta kushiten eller negern. 30

nimrodDen här illustrationen från The Manners and Customs of the Ancient Egyptians 31 kopplar Osiris direkt till Nimrod. Namnet "Nimrod" kommer från Nimr, en "leopard," och rada eller rad "att underkuva". Därför betyder namnet "leopardens underkuvare". Således kopplades en leopards hud ihop med Nimrod och Osiris överstepräster bar leopardskinn när de uppmanades att verkställa vid varje högtid. "Den klädseln förbinder honom [Osiris] direkt med Nimrod. Denna Osiris med sina kännetecknande negerdrag är klädd från topp till tå i en fläckig klädsel, den övre delen är en leopards hud, den undre delen är också fläckig för att motsvara den. 32

på Osiris33 visar honom med mörkare hud än de redan mörka egyptierna och framställs dessutom som en jätte. Lägg märke till prästen som står framför Osiris. Detta är inte ett barn; han har skägg. Prästen bär en leopardhud som visar att han är präst till Osiris. Konstnären gjorde inga "konstnärliga utsvävningar" och skildrade figurerna oproportionerligt. Snarare överensstämmer den här bilden med de olika berättelserna som hävdar att Nimrod var av gigantisk kroppshydda.

På andra ställen representeras Nimrod som svart. "I Indien representeras spädbarnet Krishna (som också kallas den svarta guden ) i gudinnan Devakis armar med det ulliga håret och markerade dragen som negrer eller afrikanska raser har". 34 Mer moderna framställningar visar också att Krishna har en annan hudfärg än sin mor.

hindu nimrod krishna
Denna gravyr från The Hindu Pantheon, visar hinduernas version av Nimrod, Krishna med markerat afrikanskt hår och särdrag (Edward Moor, London: T. Bensley, 1810). Moderna konstverk framställer fortfarande Krishna som mörkhyad.
Bevismaterialens sammanvägda vikt pekar mot att Nimrod verkligen hade de fysiska kännetecknen för negroidrasen. Eftersom Nimrod / Saturnus var lördagens gud och Nimrod representerades som afrikansk till utseendet så är ett morerhuvud en lämplig symbol för den dolda guden Saturnus och hans dyrkningsdag, lördag. "Saturnus, den dolda guden, - mysteriernas gud, som påven representerar sig själv med, vars hemligheter bara avslöjades för de invigda" 35 Att visa en symbol som endast förstås av de invigda visar på påven position som Stortolken av Mysterierna.

I profetia symboliserar en björn Medo-Persien.36 Upphöjningen av söndagen som en helig dag kommer från de persiska mysteriereligionerna, särskilt Mithraism. En björn symboliserar därför passande nog upphöjning av söndagen. "Det funktionella syftet med [vapenskölden] är identifikation." 37 Eftersom de två emblemen som pryder påve Benediktus personliga vapensköld är djupa symboler för både söndag och lördag så är deras syfte att tala om för den invigde vem som är huvudauktoritären för båda dessa dagar av tillbedjan. För den oinvigde överförs detta i praktiken genom att man kan delta i söndagsmassan på lördagen efter kl. 16 och låta detta räknas som helgmässan. 38

Men det finns fortfarande ett sista mysterium att tränga igenom: identiteten på den slutgiltiga dolda guden. Vem representerade Nimrod? Aposteln Paulus svarade på denna fråga: "Nej, vad hedningarna offrar, det offrar de åt onda andar och inte åt Yah, och jag vill inte att ni skall ha någon gemenskap med de onda andarna." 39 Kraften som inspirerad Nimrod och alla hans dyrkare är ingen annan än Satan, ärkemotståndaren.

Vi kommer nu att finna att Saturnus var namnet på det synliga huvudet. Teitan var namnet på det osynliga huvudet på vilddjuret [i Uppenbarelseboken 13]. Teitan är bara den kaldeiska formen av Sheitan, namnet som Satan har kallats sedan urminnes tider av djävulsdyrkarna i Kurdistan; och från Armenien eller Kurdistan40 kom denna djävulsdyrkan förkroppsligad i de kaldeiska mysterierna västerut till Mindre Asien och därifrån till Etruria och Rom. Det är obestridligt. . . att Teitan, i hednisk tro, var identisk med draken eller Satan.41

Det kan vara svårt för moderna läsare att se sambandet mellan "Satan" och "Teitan". Men länken i etymologin finns där. Uråldrig kaldeiska förvandlade ofta Sh eller S till T. Betänk följande exempel:

Hebreisk Kaldeiska
Sikel (att väga) Tikel
Shabar (att bryta) Tabar
Seraphim Teraphim
Asar (att vara rik) Atar

Ta bort alla bedrägerier, symboler, hedniska ritualer, och Kristna namn; Det som kvarstår är gudens identitet gömd bakom alla forntida och moderna falska religioner: Satan. Detta är inte ett fördömande av romersk-katoliker. Snarare är detta ett erkännande att “ondskans mysterium” 42 som aposteln Paulus talade om under det första århundradet har genomsyrat hela världen, inklusive judar och protestanter. De förflutna århundradena har begravt sanningen om de babyloniska mysterierna så djupt att ingen utom moderna invigda har känt till sanningen: alla som dyrkar på Saturnus dag dyrkar omedvetet Saturnus / Sheitan / Satan. I Bibeln är Babylon en symbol för förvirring och falsk religion. Men de flesta forskare håller med om att namnet faktiskt betydde "Gudarnas Portgång".

Dagen man dyrkar på riktar den dyrkan till gudomen för den dagen. Tillbedjan av en förfalskad kalender blir således en port till falska gudar (demoner). Detta var en princip som Kristus själv erkände när Han sa: "För Människosonen Sabbatsdagens mästare". 43 Söndagens herre är Solis Invicti (den oövervinnliga solen). Lördagens herre är Saturnus / Sheitan / Satan. Sabbatsdagens Mästare är Skaparen. För att rikta sin dyrkan till den korrekta gudomen måste man dyrka den gudomens dag, beräknat genom dennes egne kalender. Att lägga åt sidan arbete och observera en helig vilodag är en handling som erkänner trofasthet mot den gudomligheten.

Frestas inte till att anta att dyrkan på söndagen är den mindre av två ondskor. Tillbedjan på lördag leder ens dyrkan till den dolda guden Saturn / Sheitan / Satan. De två tillbedjelsedagarna är emellertid oskiljaktigt bundna. Tillbedjan på söndagen, den "första" veckodagen, försvarar lögnen att lördagen, den "sjunde" veckodagen, måste vara den sanna sabbaten. Alla som dyrkar enligt den hedniska / påvliga kalendern som skapats, förövats, och upprätthållits av samma babyloniska mysterier som antog en Kristen förklädnad under 400-talet e.Kr. går med i dyrkan av Nimrod. På detta sätt hedrar de kraften som inspirerade honom: Satan.

Protestanter på söndagen och sabbatister på lördagen har obefogat känt sig moraliskt överlägsna romersk-katoliker. Sir George Sinclair av Ulbster sade: "Romanismen är ett raffinerat system av kristen hedendom, och skiljer sig främst från sin prototyp i att vara mer förrädisk, grymmare, farligare, mer intolerant." 44 Detta starka fördömande omfattar hela Kristendomen, ja, hela världen som är förenad i att använda den förfalskade kalendern för de babyloniska / romerska mysterierna.

Striden om dyrkan, som inleddes när Lucifer först försökte tillskansa sig tillbedjan endast den sanne Eloah är värdig, kommer att rasa med ökad intensitet till tidens slut. Detta är vad den slutgiltiga kampen handlar om i den stora striden mellan Skaparen och Lucifer. Det faktum att mysterierna i Babylon nu öppnas, att den dolda guden, Saturnus, nu avslöjas för den djävulsdyrkan som den är, visar som ingenting annat att den tid som talas om i Uppenbarelseboken precis innan Kristus återvänder är den vi lever i.

I de apokalyptiska synerna är det strax före domen över henne som Johannes för första gången ser den avfälliga kyrkan med namnet Babylon den Stora "skrivet på sin panna" (Uppenbarelseboken 17:5). Vad innebär det att ha namnet skrivet "på pannan"? Det indikerar att hennes verkliga karaktär precis innan domen översköljer henne skulle utvecklas så genomgående att alla som har ögon att se, som har den minsta andliga urskillning, skulle tvingas,. . . att känna igen den så träffande beskrivningen av titeln som [Yahuwahs] Ande fäst på henne. Hennes dom hastar fram nu; och i takt med att det närmar sig låter [Yahuwahs] Försyn, tillsammans med Ordet, med ljus som strömmar in från alla håll, göra det mer och mer tydligt att Rom är i både gärning och tanke Babylon i Apokalypsen; att den väsentliga karaktären i hennes system, de stora föremålen för hennes dyrkan, hennes festivaler, hennes läran och disciplin, hennes ritualer och ceremonier, hennes prästerskap och deras order, har alla härstammat från antika Babylon.45

Konflikten är mycket större än katoliker kontra protestanter eller söndagsgudstjänst mot lördagssabbat. Himmelen avslöjar nu för alla som länge förmörkats av antagande och tradition för felaktigheten i dessa hedniska mysterier och dess dyrkan. I motsats till dessa står sanningarna om sann dyrkan av Skaparen. Att dyrka en hednisk gud kräver helt enkelt att man beräknar sin dyrkan med en hednisk kalender. För att visa lojalitet mot Skaparen måste hans luni-sol-kalender användas för att hitta Hans heliga sabbatsdag. Detta är frågan, detta är beslutet som alla i världen står inför: Vem vill ni tjäna?


1 Den amerikanske presidenten och välkände friluftsmannen Theodore Roosevelt kommenterade berättelsen: "Jag tror att händelsen av de människoätande lejonarna i Uganda ... är den mest anmärkningsvärda berättelsen som vi har någon hört.". (Personligt brev till F. C. Selous i förordet, The Man-Eaters of Tsavo, av John H. Patterson.)

2 Skrifterna hänvisar till demonbesatta djur. Se Matt. 8:31-32.

3 Patterson, The Man-Eaters of Tsavo, "Människoätarnas första framträdande", kapitel 2.

4 Patterson, op. cit. "Den förste människoätarens död", kapitel 8.

5 Patterson, op. cit., “Den andre människoätarens död", Kapitel 9.

6 En film om denna historien, The Ghost and the Darkness från 1996, hävdade att 135 miste livet. Detta antal är baserat på ett uttalande Patterson gjorde 1925. Pattersons bok, som publicerades 1907, uppgav att 28 indiska kulier dog "förutom det stora antal afrikanska infödda som inga officiella uppteckningar gjordes på". Resultaten av en ny kriminalteknisk studie, publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences, satte antalet till 35 personer som blev uppätna med så många som 75 dödade men som inte blev ätna. Se även The Lion's of Tsavo: Exploring the Legacy of Africa's Notorious Man-Eaters, (New York: McGraw-Hill, 2004), av Dr. Bruce Patterson.

7 Homeros beskriver Nimrod "som en stor jägare; och av en enorm resning ... Poeten kallar honom Pelorian; som vittnar om något stort, och är applicerbar på alla gigantiska personer ..." (William Holwell, A Mythological, Etymological and Historical Dictionary, (London: C. Dilly, 1793) s. 308.

8 Alexander Hislop, The Two Babylons, (New Jersey: Loizeaux Brothers, Inc., 1959) s. 66 och 67.

9 Ovidius, Fasti, lib. I. II. 95, 99, Vol. III, p. 18.

10 "Kybele," Tookes Pantheon of the Heathen Gods and Illustrious Heroes, tr. Andrew Tooke, (London, 1806), ursprungligen Pantheum Mythicum Seu Fabulosa Deorum Historia av jesuitforskaren François Pomey, sid. 153.

11 Hislop, op. cit., s. 207.

12 "Som bevis på att detta påstående först gjordes år 431, se Elliot's Horæ, vol. III, s. 139. 429 gav han en antydan om det, men det var först 431 som detta påstående offentliggjordes och fastställdes". (Hislop, ibid., Både citat och fotnot, betoning original.)

13 Se John Parkhurst, An Hebrew and English Lexicon, Without Points, (London, 1799), sid. 602.

14 Hislop, op. cit., s. 208.

15 Hislop, ibid., s. 208-210, betoning original; se även Jacob Bryant, A New System or an Analysis of Ancient Mythology, (London: J. Walker, 1807) Vol. I, sid. 308-311, 356, 359-362.

16 Uppenbarelseboken 17:5

17 "I Mässans Litania lärs dyrkarna be sålunda: 'Gud DOLD, och min Frälsare, var barmhärtig mot oss.' - (M'Gavin's Protestant, vol. II., s. 79, 1837.) Varifrån kom denna åkallelse av den "dolde guden" om inte från den forntida tillbedjan av Saturnus, den "dolda guden"? Påvedömet har kanoniserat den babyloniska guden med namnet St. Dionysius och St. Bacchus, "martyren", så med just detta namn "Satur" är han också registrerad i kalendern: för 29:e mars är festivalen för "St. Satur" – martyren. - (Chambers's Book of Days, s. 435)" Hislop, op. cit., s. 269, fotnot.

18 Fasti, lib. VI. II. 31-34, Vol. III, s. 342.

19 Historia Naturalis, lib. III. 5, s. 55.

20 Origo Gentis Romanæ, cap. iii.

21 Hislop, op. cit., s. 269-270, italics original, bold supplied.

22 Se www.vatican.va/holy_father/benedict_svi/elezione/stemma-benedict-svi_en.html. Fastän det står att det är “vanligt förekommande i bavarisk tradition” så vet ingen hur traditionen började.

23 Ibid.

24 Se www.heraldry.ws/info/article05.html; och, www.fleurdelis.com/meanings.htm

25 Ibid.

26 De andra två är Rom och Jerusalem.

27 Se www.crusades-encylopedia.com, St. James the Moor Slayer, emphasis supplied.

28 Se www.vatican.va/holy_father/benedict_svi/elezione/stemma-benedict-svi_en.html, emphasis supplied.

29 www.telegraph.co.uk/news/worldnews/1529021/Muslims-condemn-Pope-for-insulting-Prophet.html

30 Hislop, op. cit., s. 43, emphasis supplied.

31 Sir John Gardner Wilkinson, op. cit., Vol. VI, Plate 33.

32 Se Hislop, op. cit., s. 44 and 45; Wilkinson, op. cit., Vol. IV, s. 341 and 353.

33 Osiris framställdes allt som oftast med en mumies vita skrud då han var dödsrikets gud.

34 Hislop, op. cit., footnote, s. 238, emphasis original.

35 Hislop, ibid., p. 271.

36 Se Daniel 7; Jämför med Daniel 2:38-40.

37 www.stedmundsbury.gov.uk/seb/live/arms.cfm

38 Biskop Skylstads kontor, Spokanes katolska stift, Washington. På förfrågan så sade biskopsassistenten, "Allt efter klockan 4 på en lördag kan anses vara helgsmässan. Det täcker för hela helgen. Man behöver inte gå igen på Söndagen.".

39 I Kor. 10:20

40 Frederick Walpole, The Ansayrii, (London: Richard Bentley, 1851) p. 397. Se också Sir Austen H. Layard, Nineveh and Its Remains,(London: John Murray, 1853), Vol. I, s. 287-288. Turkarna, som härstammar från Eufrates, skriver det på samma sätt. I Redhouse's Turkish Dictionary, så anges uttalandet av ordet "Satan" som shèyt?n (J. W. Redhouse, London: Bernard Quaritch, 1880, p. 277.)

41 Hislop, op. cit., s. 276, emphasis original.

42 II Thess. 2:7

43 Matt. 12:8

44 Letters to the Protestants of Scotland, First Series, (Edinburgh, 1852), s. 121, as quoted in Hislop,op. cit., p. 285.

45 Hislop, op. cit., s. 2-3.