Frank Abagnale, Jr. kommer sannolikt att gå till historien som den största svindlaren som någonsin har levt. Potentialet hos bedrägerier och förfalskningar ligger i deras förmåga att lura. Frank visste detta. Han började sitt brottsliga liv genom att utge sig för att vara en Pan American airlines-pilot. Han flög över 1 609 344 kilometer och besökte 26 olika länder och bodde på olika hotell och kostade flygbolaget mat och logi. Efter att nästan ertappats när han lämnade en flygning i New Orleans, letade Frank annorstädes efter "arbete".
Utan högskoleutbildning utgav Frank sig framgångsrikt för att vara barnöverläkare på ett sjukhus i Georgia i nästan ett år. Hans karriär som läkare inkluderade också arbete som resident supervisor för praktikanter i 25 månader. Senare förfalskade han ett diplom från Harvard University Law School, fastän han aldrig pluggat juridik och fick godkänt på en s.k. bar exam i staten Louisiana. I åtta månaders tid arbetade han på statsadvokatens kontor. Under sin brottskarriär stal han också miljontals dollar genom att förfalska checkar.
Det mest otroliga faktum med hans berättelse är att alla dessa exploateringar inträffade medan han fortfarande var tonåring! När han till slut togs till fånga var han efterlyst i 12 länder. Efter att ha undkommit fängelsestraff genom att ut ge sig för att vara en undercover fängelseinspektör så arresterades Frank för sista gången när två poliser som satt i en omärkt polisbil kände igen honom. Frank var så otroligt skicklig att FBI erbjöd honom ett jobb efter en kort tur i fängelset. Han skulle hjälpa dem att fånga andra förfalskare. (1)
Äkta tidsmätning har också förfalskningar. Medan de flesta är medvetna om att ursprunget till söndagen började med soldyrkan så antar de att lördagen är den bibliska Sjundedagssabbaten. Lördagen är den sjunde dagen i veckan. Men kalendern som används för att beräkna lördag är en hednisk förfalskning som fastställer tillbedjan av hedniska gudar. Ursprunget till lördagen avslöjar att det är en förfalskning av den verkliga sjunde dagens Skapelsessabbat.
Den förfalskade kalenderns ålder ger “äkthet” till sitt djärva påstående om att inneha Bibelns sanna sabbat. Varaktigheten som lördagen har funnits på har ökat den vilseledande potentialen genom att ge den en legitimitet som nyare förfalskningar, t.ex. söndagen, inte har. För att förstå lördagens bedrägliga karaktär är det viktigt att spåra den tillbaka till sina rötter. Ordet "lördag" betyder "Saturnus dag" eller dagen som tillhör guden Saturnus. De flesta av, om inte samtliga, de forntida religionerna hade Saturnus i sin gudavärld.
Romarna kallade honom "Saturnus" och grekerna kallade han "Kronos / Chronos". Egypterna kallades han växelvis "Khons" (2) och "Osiris". (3) Babylonierna kallade honom "Ninus" medan assyrierna kallade honom “Bel”, “Bal” eller “Belus”. (4) Fenicierna, karthaganerna, och kanaaniterna kallade Saturnus för “Baal” eller “Baalim”. (5) Alla dessa myter härrör från en och samma person: ingen annan än Nimrod, han som kallas en “väldig jägare inför [mot] Yahuwah.” (6) Nimrod, Hams barnbarn och Noas barnbarnsbarn, var den förste avgudade babyloniska kungen. (7) Nimrods återupprättande av avgudadyrkan i världen efter syndafloden blev legendariskt för hedningarna. Under olika namn dök Nimrod / Saturnus upp i all forntida avgudadyrkan.
Självaste Rom var ursprungligen Saturnus stad! “Traditionen berättar att Saturnus, den förste jordbruksguden som dyrkades i Italien . . . bodde på kullen som efteråt kallades Capitolium och förde in Italien i guldåldern medan han regerade; varifrån vi har: Saturnus regering, berg, land, och stad.” (8)
Rom, under en väldigt tidig förhistorisk period, hade druckit djupt ur Babylons "gyllene kopp" (precis som resten av världen). Men utöver alla andra nationer hade Rom en koppling till avgudsdyrkan i Babylon som satte den i en speciell ställning. Långt innan Romulus dagar [tillsammans med sin bror Remus, Roms grundare] hade en representant för den babyloniske Messias, kallad vid hans namn, etablerat hans tempel som en gud, och hans palats som en kung, på en av dessa kullar som kom att ingå i murarna i staden som Remus och hans bror var ämnade att finna. På Capitoliumkullen, senare så beryktad som den stora höga platsen för den romerska dyrkan, hade Saturnia, eller (den stora kaldeiska guden) Saturnus stad, i den dunkla och avlägsna antiken upprättats. (9)
Möjligheten att Nimrod byggde Saturnia och där dyrkades som en gud, är intressant. Enligt Annius av Viterbo och Richard Lynche (10) reste Noa själv till Italien för att besöka sitt barnbarn, Gomer (Jafets äldste son). Vid sin ankomst fick Noa veta att Gomer hade dött och Ham hade tillskansat sig riket. Noa drev sedan ut Ham och återställde ordningen till kungariket som hade förorenats moraliskt under Ham.
I Uppenbarelseboken symboliseras Rom med all sin avgudadyrkan som en kvinna som kallas "Mysterium Babylon" och sitter på ett vilddjur med sju huvuden. (11) Vilddjurets sju huvuden identifieras som "sju berg" som hon sitter på. (12) Detta är en direkt hänvisning till Rom, den beryktade "sju kullarnas stad." "Att kalla Rom “de sju kullarnas stad” var av dess medborgare lika beskrivande som att kalla den för sitt regelrätta namn.” (13) Capitolium, den minsta av Roms sju berg och platsen för Saturnia, ansågs länge vara den heligaste av bergen och blev säte för den civila regeringen.
Tidens dimma döljer mycket av antiken, men Saturnias babyloniska länk är särskilt fascinerande mot bakgrund av de olika antika berättelserna (14) som framför att Shem, Nimrods gammelfarbor, dödade Nimrod för avgudadyrkan. Forntida berättelser om Saturnia tyder på att avgudadyrkan verkligen hölls under kontroll under lång tid efter någon form av katastrofal händelse:
På Capitoliumkullen, senare så beryktad som den stora höga platsen för den romerska dyrkan, hade Saturnia, eller (den stora kaldeiska guden) Saturnus stad, i den dunkla och avlägsna antiken upprättats. (15) Någon revolution hade då ägt rum – Babylons avgudabilder hade avskaffats – upprättandet av avgudar förbjöds strängt, (16) och när tvillinggrundarna [Romulus och Remus] från den nu världsberömda staden byggde dess blygsamma murar, så hade staden och palatset för dess babyloniska föregångare länge legat i ruiner. (17)
Till och med Vergilius hänvisar till datumet för Saturnias undergång som avlägset för Evander (ungefär 1250 f.Kr.). (18)
Som Messias förfader och bevararen av sann religion var Shem ivrig för bevarandet av sanningen och försökte avskaffa all avgudadyrkan som upprättats av Nimrod, hans brors barnbarn och avfallets ledare. Kaldeiska annaler hänvisar till Nimrods död som något som ägde rum på kommando av en "viss kung" – Shem. (19) Forntida egyptiska berättelser avslöjar att Shem (eller Sem) talade med ”gudarnas kraft” (20) och vädjade till ett styrande organ av domare och presenterade sanningen för dem i sin renhet jämfört med det onda som spridits utomlands av Nimrod. (21) Hans ord var övertygande för domarna. Denna domstol bestod av två uppsättningar magistrater: 30 civila domare och 42 religiösa domare, för totalt 72.
“Sjuttiotvå var bara antalet domare, civila och heliga, som enligt egyptisk lag var skyldiga att bestämma vad straffet skulle bli för en skyldig till ett så högt brott som Osiris [Nimrod] gjort sig skyldig till. (22) Domen för detta högförräderi mot himlen var döden.
Efter att ha halshuggat Nimrod styckade Shem hans kropp och skickade delarna till avgudadyrkans alla olika fästningar som en högtidlig varning: så skall ske alla som gör uppror mot himmelens myndighet. Ett relativt stort antal forntida berättelser (23) indikerar att Nimrod faktiskt dödades genom att slitas itu, även om stympning efter döden är mer trolig. Oavsett den specifika dödsorsaken, det faktum att det alls kunde hända en man så mäktig som Nimrod sände en stark varning till hans följare.
Saturnus illustrerad med lie och en bebis. Lägg märke till den bevingade draken som biter sin egna svans och formar en perfekt cirkel, en symbol för solen.
Resultatet blev att avgudadyrkan gick under jorden. De som ville fortsätta det uppror som Nimrod inledde måste göra det i hemlighet. Nimrod dyrkades, men det gjordes under olika namn.
Nimrod / Saturnus i dess olika former blev således den "dolda guden"; "dolda rådens gud"; "den som gömmer hemligheter" och "den dolde".” (24)
Saturnus som gud, med sin tillhörande dag för tillbedjan, har sitt ursprung i det stora avfallet efter syndafloden som kulminerade i upproret mot himmelen vid Babels torn. När Yahuwah förbistrade rebellernas språk (25) och spred ut dem över hela jorden så följde den avgudadyrkan som upphöjde Nimrod som en gud med dem. Den gick in i en ny "dold" fas men kännetecknen för detta grova avfall var fortfarande närvarande och var alltid en frestelse för Yahuwahs folk som inledde dem i avgudadyrkan. Upprorets grund som lades i antiken är vid liv än idag i den förfalskade Sjundedagssabbaten: lördag.
Den grekiska Kronos och den romerska Saturnus var en och samma gud. (26) Som skördens gud framställdes han vanligtvis med lie. Kronos / Saturnus var också tidens gud (27) och som sådan framställdes han ofta hållandes bebisar. (28) Saturnus främsta högtid var Saturnalia. I december står solens bana stilla på den södra himlen i fem dagar. Forntida präster sa till det vidskepliga folket att solen dör och måste blidkas med kostsamma offer. Man bad alltså att Saturnus, som tidens gud, skulle låta tiden fortsätta. Folket tvingades således frambära det som för dem var mest värdefullt: deras barn. Saturnus, skördens och tidens gud, skördade sina själar med dessa små barns brända kroppar.
I mytologin åt Kronos sina egna barn. Därför skulle – naturligtvis – barn vara det enda rätta att offra Kronos. Även om indikationerna inte pekar mot att detta var en daglig ritual så inträffade det med säkerhet vid tider av nationell fara, såsom hungersnöd eller krig. Offren var generellt kraftigt beslöjade (för att förhindra att föräldrarna skulle se när det var deras barns tur) och hög musik med trummor spelades för att dränka alla skriken. Särskilt Karthago var ökända för sina barnoffer. “Speciella ceremonier under extrem kris krävde upp till 200 av de mest välmående och mäktiga familjernas barn. De dödades och kastades in i den brinnande fyren. Under den politiska krisen 310 f.Kr. dödades cirka 500.” (29) “Saturnus hade blivit förkämpen för afrikansk hedendom … som Baal-Hammon i feniciska Karthago var han föremål för barnoffer, som uppdagades vid upptäckterna i Tofet, eller offermarkerna i den gamla puniska staden.” (30) “Afrikansk hedendoms främste gudom var Saturnus som assimilerades med den feniciske guden Baal-Hammon. Fastän en fruktbarhetsgud så var Saturnus-Baal … ändå hänsynslös i de uppoffringar han krävde.” (31)
Romarna slutade tidigt att offra människooffer (32) och senaten förbjöd officiellt denna praxis 97 f.Kr. (33) Men blodspillan fortsatte via gladiatorspelen under saturnaliafirandet. (34) “Gladiatorspelen var heliga” för Saturnus. (35) Ausonius uppgav att “amfiteatern skördar sina gladiatorer för sig själv, när de i slutet av december blidkar med sitt blod Himmelens liebärande Son.” (36) Det faktum att gladiatorerna ansågs vara offer för denna blodtörstige gud bekräftas av Justus Lipsius, när han kommenterar Ausonius citat: “Ni kommer att observera två saker: att gladiatorerna slogs under Saturnalia och att de gjorde det i syfte att still och blidka Saturnus.” (37)
Principen som dessa [gladiatoriala] spel förrättades på var samma som Baals präster påverkades av. De firades som blidkande offer … mot bakgrund av den historiska Saturnus verkliga historia finner vi en mer tillfredsställande anledning till den barbariska sedvänjan då mängder av män "slaktades för att utgöra en romersk högtid". När man har i åtanke att Saturnus [Nimrod] själv höggs i bitar så är det lätt att se hur tanken att man skulle frambära ett behagande offer åt honom genom att låta män hugga varandra i bitar på hans födelsedag var nära till hands. (38)
På den moderna kalendern infaller vintersolståndet på den 21:a december, den kortaste dagen på året på "norra halvplanet". Men på den tidiga julianska kalendern var vintersolståndet den 25 december. (39,40) Romarna kallade detta Brumalia från det latinska ordet för ‘kort’: bruma. 25 december hölls Sol Invictus högtid, varefter dagarna åter började bli längre. De senare romarna hänvisade till denna dag som ”den oövervinnliga solens födelsedag” eller dies natalis Solis Invicti. (41) Saturnalia föregick Brumalia och det var en tid av vilt festande.
Således har de olika forntida festerna som hedrar Nimrod / Saturnus och Tammuz under Saturnalia och dess kulturella ekvivalenter blivit upptagna i det moderna julfirandet. (42) Dessa inkluderar “Julens tolv dagar”; "godsaker" som lämnas ute på kvällen; “Jultoddy” i en speciell skål; glögg; Julgranar dekorerade med ljus (ursprungligen stearinljus gjorda på fett från de brända barnkropparna som offrades); samma julgran klädd med kulor (förr i tiden offrens halshuggna huvuden) och krönt med en stjärna; fester med noise-makers; presentutbyte; festande; kyssar under en mistel; Julbordet och alla maträtterna däruppe; järnekbär (gudarnas föda); ris från städsegröna; julsång; “Adventljus”; bilden av "Kristusbarnet" (egentligen Tammuz, den babyloniska messias); Julkort (en modern utveckling av att skicka säsongshälsningar och välsignelser), etc. Till och med bilden av “Fader Jul” / jultomten har en slående likhet med Saturnus: en gammal man, med ett långt skägg, omgiven av barn.
Saturnus bildspråk: en ond, gammal man som kräver barnoffer, lever vidare i det moderna samhället i ytterligare två former. Varje december visas Saturnus, tidens gud, som "Old Father Time". Barnoffret är Nyårsbarnet. Lägg märke till hur denna moderna teckning på Gammelfader tid med Nyårsbarnet har Saturnus alla egenskaper på plats: lien; klockan som symbol för tid; och naturligtvis barnoffret. Leendet bakom fader tids skägg gör att detta verkar skämtsamt och oskyldigt: symboler som inte vittnar om det onda, bara ett roligt sätt att representera tidens gång.
I denna illustration från 1800-talet finns en betydligt kyligare representation av Fader tid med Nyårsbarnet. Fader tid / Saturnus, som tidens gud, står framför en stor klocka och håller sin lie. De gamla åren, 1886-1888, försvinner som fullvuxna kroppar insvepta i begravningsskrud. Det nya året, 1889, kommer in som ett litet barn. Bilden är ganska mörk, och nedanför bilden brinner en eld vars ljus lyser upp den lilla pojken medan virvlar av rök sprider sig över hela bilden. Lägg märke till att de nya åren som kommer därefter, 1890-1892, framställs som barnoffer, som alla är kraftigt förslöjade. Alla de groteska elementen hos denna hemska gud finns i den här "oskyldiga" illustrationen.
Det andra sättet som Saturnus framställs på i det moderna samhället är som liemannen. Liemannen ses vanligtvis bara omkring Halloween. Han ses som en symbol för döden själv. Väldigt få, om någon alls, i det moderna samhället ser i liemannen och/eller fader tid den hedniska kopplingen till den grymmaste, ondaste av alla gudar. Emellertid skulle en av de forntida gamle genast känna igen båda dessa versioner av Saturnus som ingen annan än Saturnus eftersom symbolerna som identifierade Saturnus är desamma då som idag: liar och något som markerar tidens gång.
När kristendomen togs upp i hedniska Rom kombinerades kristendomen med hedendomen och bildade en ny, amalgamerad religion. Denna nya religion, under påvedömets ledning, behöll de hedniska högtiderna, nu omstöpta i nya “kristna” namn. Kristendomen fördjupade sig mycket snabbt i hedendom som inte förändrade hedendomens religiösa praxis. Redan under det tredje århundradet beklagade Tertullianus hur snabbt de kristna på hans tid gav upp sin rena tro medan hedningarna förblev mycket trogna sin religion:
Av oss som är främlingar för sabbater, och nymånar, och festivaler, som en gång var godtagbara för Gud; frekventerar nu Saturnalia, högtidsdagarna i januari, Brumalia, och Matronalia; presenter bärs fram och tillbaka, nyårspresenter görs med dån, och lekar och banketter i ett tumult; åh, hur mycket mer trogen är hedningarna deras religion, som noggrant ser till att inte anta det minsta av de kristnas högtidlighet.(43)
Detta är ett fascinerande citat eftersom religiösa observationer hänger på kalendrarna som fastställer när man ska fira. Tertullianus noterade skaparens heliga lunisoldagar: sabbater, nymåner, och årliga högtider. Han skrev att dessa var acceptabla för Yahuwah, medan han beklagade det faktum att de kristna hade övergivit dem för hedniska helgdagar, beräknade med den hedniska, julianska kalendern!
En bagare blandar ned jäst i degen när han bakar bröd. Slutprodukten liknar varken jästen eller degen. Det är en ny produkt gjord på dem båda. På samma sätt har hedningatrons sammanslagning med kristendomen flödat genom den påvliga kyrkan och genomsyrar nu hela kristendomen. Ren apostolisk fromhet är en saga från det förflutna, liksom de forntidas öppna hedendom. Resultatet av denna korrupta förening ses emellertid i dagens kristendom. "Kristna babylonier".
Det finns många ursäkter som dagens uppriktiga, konservativa kristna babylonier använder för att hålla fast vid hedniska helgdagar som hedrar Saturnus.
Hedningarna var okunniga om himlens verkliga Eloah. De utövade dessa ritualer för att hedra Nimrod eftersom de inte visste något bättre. Kan kristna idag påstå detsamma? Skrifterna lär oss att Elohim länge har haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller Han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. (44) Att veta att julen är en hednisk högtid, att veta att de moderna ritualerna är identiska med de forntida ritualer som ärade Saturnus/Nimrod, och ändå hävda att man är befriad från synd bara för att man vet är extremt inkonsekvent.
Det finns många, hängivna kristna som inte firar påsk eller jul på grund av deras hedniska ursprung. Det finns andra som inte firar födelsedagar heller för att de vet att firandet av ens egen födelsedag är årets högsta sataniska helgdag. (45) Men genom okunnighet dyrkar samma uppriktiga människor andra heliga dagar. Det spelar ingen roll om veckodagen är den första dagen eller den sjunde dagen; om en hednisk kalender används för att hålla reda på tiden så beräknar den hednisk dyrkan.
De allra starkaste bedrägerierna är de som är närmast sanningen. Lördag, den sjunde dagen på den hedniska kalendern, antas vara den bibliska sabbaten, men det är den inte. I en komplicerad förvanskning har Satan lyft fram söndagen som den förfalskade tillbedjelsedagen. Syftet med detta dubbla bedrägeri är att lura alla som verkligen önskar att hedra sin Skapare antingen genom att dyrka på "Herrens dag" eller på “sjunde dagens sabbat”. På detta sätt avleds uppmärksamheten från sanningen att lördagen i sig är en förfalskning som hedrar den grymmaste, mest blodtörstiga av alla gudar: Saturnus. Heder och tillbedjan bilr stulen från Skaparen och ges till Hans fiende.
1 Frank W. Abagnale, Jr. and Stan Redding, Catch Me If You Can: The Amazing and True Story of the Youngest and Most Daring Con Man in the History of Fun and Profit,(New York: Broadway Books, 1980).
2 Tidens gud.3 Skördens och jordbrukets gud.
4 Alexander Hislop, The Two Babylons: The Papal Worship Proved to be the Worship of Nimrod and His Wife, (New Jersey: Loizeaux Brothers, Inc., 1959), s. 31-32.
5 “Baal,” Encyclopedia Britannica, Sixth edition, (Edinburgh: Archibald Constable and Co., 1823) Vol. III, s. 294. Eftersom Baal också är en titel som betyder herre eller mästare så kopplades det ofta samman med andra namn, som till exempel: Baal-Berith, Baal-Peor, Baal-Zebub, etc.
6 1 Mosebok 10:8-9
7 Hislop, op cit., s. 32, 304.
8 Johann D. Fuss, Roman Antiquities, (Oxford: D. A. Talboys, 1840), s. 359.
9 Hislop, op. cit., s. 239; se också, Aurelius Victor, Origo Gentis Romanæ, (Utrecht, 1696) cap. 3.
10Diverse historiker har ifrågasatt Annius äkthet ur Viterbos källmaterial i huvudsak eftersom de inte verifierades innan han dog. Han dog fyra år efter hans Antiquities publicerades och källdokumenten sedan dess inte blivit funna. Se också Richard Lynche, An Historical Treatise of the Travels of Noah into Europe, publicerad år 1601 och delvis baserad på Annius arbete.
11 Se Uppenbarelseboken 17:1-5.
12 Uppenbarelseboken 17:9.
13 Hislop, op. cit., s. 2. Propertius beskrev Rom sålunda: “Den höga staden på sju kullar, som styr hela världen.”. (Lib. iii. Elegy 9, Utrecht, 1659, p. 721.) Se också Vergilius, Georg., lib. ii. v. 534, 535; Horace, Carmen Seculare, v. 7, s. 497; och, Martial: “Septem dominos montes,” lib. iv. Ep. 64, s. 254.
14 Se babylonhistorikern Berosus; se också den egyptiska återberättelsen av hur Sem (Shem) dödade Osiris (Egyptens version av Nimrod).
15 Aurelius Victor,op. cit.
16 Plutarchos (in Hist. Numæ, Vol. I, p. 65) uppger, att Numa förbjöd avgudabilder, och att detta gällde i 170 år efter att Rom etablerades.
17 Hislop, op. cit., p. 239.
18 Med hänvisning till när Æneas sades besöka den forntida italienska kungen, sade Vergilius: “Såg sedan två ruiner; en gång stod de / Två ståtliga städer på vardera sidan syndafloden / Saturnias och Janiculas rester / på vardera plats dess namn förblir.” (Ænid, lib. Viii. II. 467-470, Vol. III, s. 608, emphasis supplied.)
19 Se Hislop, op. cit., s. 63; se också Maimonides, More Nevochim [Moreh Nevuchim].
20 Namnet på den sanne Skaparguden, Elohim, är plural. Därför skulle “Guds” och “Gudarnas” makt ha uttryckts med samma term.
21 Sir John Gardner Wilkinson, The Manners and Customs of the Ancient Egyptians, (London, 1837-1841), Vol. V, s. 17.
22 Hislop, op. cit.
23 De olika berättelserna om Nimrod som dör en våldsam död hittas under olika namn. Men "hedningarna var vana att dyrka samma gud under olika namn" (Hislop, op. Cit., s. 123). Olika kunniga forskare påpekar att dessa gudar hade liknande egenskaper, till och med i etymologin för deras namn. Se Hyginus, Fabulæ, 132 and 184, s. 109, 138; Strabo, lib. X, p. 453; Appoldorus, Bibliotheca, lib. i. cap. 3 and 7, p. 17; Ludovicus Vives, Commentary on Augustine, lib. VI, chap. IX. Note, s. 239, såsom citerat ur Hislop, s. 55 och 56.
24 Hislop, op. cit. s. 41. Se också Vergilius, Ænid, lib. Viii and Ovid, Fasti,lib. i.
25 1 Mosebok 11:7-9
26 Hislop, op. cit., s. 31-35; “Saturn”, Ecyclopedia Britannica; “Saturnus, Saturnalia,” The Oxford Classical Dictionary, (Oxford: Oxford University Press, 1979), s. 955-956.
27 ”Förbindelsen mellan solen och Saturnus uppstod antagligen från att båda ansågs som symboler för tid. Solens återgång till zodiakens början markerade årets slut. Saturnus, den av alla himlakroppar som rörde sig långsammast, genomförde sin omloppsbana . . . på cirka 30 år, en komplett generation av människor. Saturnus var därför i en speciell bemärkelse symbolen för tid, och på grund av tiden också ödet.” (The International Standard Bible Encyclopedia, James Orr, generaled., [The Howard-Severance Co., 1915], Vol. I, s. 298.)
28 Fuss, op. cit., s. 359-360.
29 Roy Decker, Religion of Carthage, “Human Sacrifice.”
30 Quodvoltdeus of Carthage, translation and commentaries, Thomas Macy Finn, (New Jersey: The Newman Press, 2004), s. 14.
31 Ibid., s. 115.
32 Medan romarna rynkade pannan åt människooffer som barbariska så fanns det likväl specifika fall av mänskligt offer som inträffade så sen som 216 och 113 f.Kr. Anda mänskliga offer som Livy (2.42) och Plinius den yngre (Epistle,4.11) hänvisade till tycks indikera att vadän den officiella “anledningen” för dessa “avrättningar” var så var de i själva verket offer för att blidka gudarna på grund av illavarslande omen.
33 Robert Drews, “Pontiffs, Prodigies, and the Disappearance of theAnnales Maximi,” Classical Philology, Vol. 83, no. 4 (Oct., 1988), s. 289-299.
34 Fastän Saturnalia ursrpungligen firades 17 December så blev det tumultartade beteende som tidigt associerades med denna populära högtid förlängt, först till två, sedan tre, och till sist fem dagar. På Ciceros tid varade Saturnalia i sju dagar.
35 Fuss, op. cit., 359.
36 Ausonius, Eclog. i. p. 156, quoted in Hislop, op. cit., s. 153.
37 Lipsius, tom. ii. Saturnalia Sermonum Libri Duo, Qui De Gladiatoribus, lib. i. cap. 5 as quoted in Hislop, ibid.
38 Ibid.
39 VIII Kal. Ian, eller åtta dagar innan första januari: dvs. 25 december om man räknar inklusivt, som romarna gjorde. Plinius den äldre uppgav att vintersolståndet (bruma) började vid Stenbockens åttonde grad, den åttonde dagen innan januari kalendermånad: “nunc in omni accessione aequinoctiales, non cuiuscumque die significantur —omnesque eae differentiae fiunt in octavis partibus signorum, bruma” capricorni a. d. VIII kal. Ian. (Se Naturalis Historia, Lib. 18, 221.)
40 “Tiderna för Kristi födelse och lidande. . . var föga betraktade av kristna i den första tiden. De som först började fira dem, placerade dem på årets viktigaste perioder; som jungfru Marias bebådelsedag den 25 mars, som efter Julius Cæsar korrigerade kalendern blev vid vårdagjämningen . . . och Kristi födelse på vintersolståndet, 25 december. … och för att solståndet med tiden flyttades från 25 december, till den 24, den 23, 22, och vidare bakåt.” (Sir Isaac Newton, Observations Upon the Prophecies of Daniel and the Apocalypse of St. John, 1733, Part I, Ch. XI, s. 144, emphasis and spelling original.)
41 Se Chronography of AD 354 där VIII Kal. Jan. hänvisas till som “den oövervinnerliga solens födelsedag” (dies natalis Solis Invicti).
42 För specifika detaljer om Saturnaliariterna och hur de omfamnas av dagens kristna, se Hislop,op. cit., “Christmas and Lady-Day,” s. 91-103.
43 Tertullianus, De Idolatria, c. 14, Vol. I, s. 682 såsom citerat av Hislop, op. cit., s. 93, emphasis original.
44 Apostlagärningarna 17:30, emfas tillagd.
45 “Efter ens egna födelsedag så är de två huvudsakliga högtiderna för satanisten Walpurgisnacht [1 maj] och Halloween.” Anton S. LaVey,The Satanic Bible, (New York: HarperCollins Publishers, Inc., 1992), s. 96.