Vi har återställt till de citerade raderna från Skrifterna Namnen på Fadern och Sonen så som de ursprungligen skrevs av Bibelns inspirerade författare. Klicka här för att ladda ned the Restored Names Version (RNV) av Skrifterna! – WLC-Teamet |
Reaktionen som följde den makalösa praxisen att bokstavligen köpa syndernas förlåtelse från den Romersk-katolska Kyrkan vid 1500-talets slut var en av gnistorna som antände den Protestantiska Reformationen. Under denna tid tappade den Katolska Kyrkan centrala Europa på alla dess tillgångar för byggnationen av St. Peterskyrkan i Roms skull. Historien om mannen som köpte just ett sådant avlatsbrev för att han begått stöldens synd mot just han som sålde avlatsbreven, har numera blivit ökänd.
Martin Luther |
Insikten om rättfärdighet genom tro började med Luther när han besökte Rom. Luther var chockad över pråligheten och vräkigheten och den korruption som fanns i prästerskapets alla maktskikt. Medans han på sina knän kröp upp för Pilatus Trappuppgång [Scala Santa] för att sona för sina synder, blev han plötsligt väldigt medveten om en Bibelvers: ”De rättfärdiga skall leva genom tro” Han reste sig upp och började Reformationen i Tyskland på just den principen.
"För i detta [Evangeliet] blir Yahuwahs rättfärdighet uppenbarad av tro till tro. Som det står skrivet, 'Den rättfärdige skall leva av tro.'" (Rom. 1:17, övers. Restored Names Scripture)
Man bör inte förglömma att det var denna erfarenhet, att ha bevittnat synden, överträdelsen av de Tio Budorden, i kyrkan, som inspirerade denna insikt av rättfärdighet genom tro. Tanken att tro på Yahushua utan åtlydnad till lagen skulle kunna ge frälsning är rakt motsatt Luthers erfaranden och läror, för att inte tala om Paulus.
Men rättfärdighet genom tro började inte med Luther och hans förståelse att dyrkan av helgonavbilder och reliker, prostration inom kyrkan, fastande, tron på skärselden, och massvis med andra former av helighet inte kunde rädda någon. Inte heller grundades konceptet rättfärdighet genom tro av Paulus i Nya Testamentet. Den Första Moseboken är strukturerad runt denna storslagna sanning från samma dag som Adam och Eva utvisning från Edens lustgård; genom Abrahams stora trosbekännelse; till Josefs erkännande av gudomlig försyn. Frälsningen har alltid varit en gåva av himmelsk nåd, inte något man tjänar sig till genom mänskligt bemödande.
Redaktionsrutan i tidsskriften Review and Herald hade i flera år en summering av dogmatiska redogörelser:
- Bibeln, och Bibeln allenast, är måttet för tro och plikt.
- Yahuwahs Lag, som den är funnen i det Gamla och Nya Testamentet, är oföränderlig.
- Yahushuas Personliga Ankomst, de Rättfärdigas Återuppståndelse, precis innan Årtusenderiket.
- Jordens återställning till Edens perfektion och härlighet, Helgonens slutgiltiga arv.
- Odödlighet endast genom Yahushua; given åt Helgonen vid Återuppståndelsen.
Yahushuas dop, liv, död, återuppståndelse och uppstigning till den himmelska helgedomen för att medla för de trofasta och göra försoning för synden är inte nedtecknade i dessa punkter. Givetvis trodde de på det också. Men det faktum att de utelämnades från summeringen lämnade ett gap mellan Yahuwahs Lag och Yahushua Återkomst. Detta bidrog till predikande som försummade dessa sanningar. Denna avsaknad var något som fördes till de troendes uppmärksamhet under Generalkonferensen 1888 i Minneapolis, där äldste Waggoner och Jones predikade budskapet om rättfärdighet genom tro.
"Många begår misstaget att minutiöst försöka definiera de hårfina skillnaderna mellan rättfärdigande och sanktifiering. Till definitionen av dessa två termer för man gärna in egna idéer och spekulationer. Varför söka vara mer minutiös än Inspirationen är på den avgörande frågan om rättfärdighet genom tro?
"När så den botfärdige syndaren, ångerfull inför [Yahuwah], skönjer [Yahushuas] försoning å hans vägnar, och accepterar denna försoning som hans enda hopp i detta och nästkommande liv, så är han då förlåten sina synder. Detta är rättfärdigande genom tro.
"Sanktifiering är inte ett ögonblicks arbete, inte heller är det en timmes eller en dags, utan en livstids. Det vinns inte av en störtvåg av lyckokänslor, utan är resultatet av att ideligen dö bort från synden och att konstant leva för [Yahushua]. Fel, missgärningar och överträdelser kan inte tillrättas och reformen inte formad i ens karaktär genom svaga, oregelbundna ansträngningar. Det är endast genom långt, ihärdigt bemödande, mörbultad disciplin och hård konflikt som vi skall segra.
"Den {sanktifieringen} är inte enbart en teori, en känsla, eller döda former av ord, utan en levande, aktiv princip, som kommer in i vardagslivet. Det fordrar att våra matvanor, dryckesvanor och klädselvanor är till säkerställandet och bevarandet av fysisk, mental och moralisk hälsa, så att vi kan presentera våra kroppar åt [Yahuwah] – inte som ett offer korrumperat av felaktiga och skadliga vanor utan – 'ett levande och heligt offer som behagar [Yahuwah].'
"Skrifterna är den stora förrättningen i karaktärens transformation. … Om den blir studerad och åtlydd, så kommer [Yahuwahs] Ord verka i hjärtat och underkuva varje ohelig attribut.
"Momentan sanktifiering finns inte. Sann sanktifiering är ett dagligt arbete som fortsätter så länge livet finns." (Ellen G. White, The Faith I Live By, s. 116.)
Denna text ger värdefull information och goda råd, ja, rent av en summering av hela frågan i ett nötskal, faktiskt. Först och främst visas det att det Bibeln säger om ämnet är tillräckligt, och vi borde vara nöjda med det, och inte engagera oss i vidare spekulationer. Samtidigt visar texten att rättfärdighet genom tro består av rättfärdigande och sanktifiering.
Rättfärdigande definieras som erfarande av ånger. Det vill säga, det kan endast existera under ett tillstånd av begrundande av lagen, de Tio Budorden, som definierar vad synden är. Syndernas förlåtelse sker när den botfärdige och ångerfulle syndaren accepterar Yahushuas försoning. Sanktifiering är ett tämligen mer komplext och mindre exakt specificerat ting. Det är karaktärens livslånga transformation som äger rum när man studerar och lyder Yahuwahs Ord. Det Ordet verkar i hjärtat, kuvandes varenda ohelig egenskap. Båda är gudomliga handlingar, men de är handlingar som fordrar mänskligt samarbete: att med tron ta tag vid försoningen, och att dagligen komma till Yahuwahs Ord.
Orden tro och rättfärdighet används tillsammans i enbart ett fåtal texter, men de hänvisar till Bibelns början. Den första personen som omnämns ha uppnått rättfärdigande genom tro är Abel:
”Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Yahuwah än Kain. Genom den fick han vittnesbördet att han var rättfärdig, då Yahuwah gav ett gott vittnesbörd om hans gåvor, och genom den talar han ännu, trots att han är död.” (Hebr. 11:4)
Nästan alla dessa texter hittas i Paulus brev. Men även Petrus sammansluter termerna tro och rättfärdighet:
”Simon Petrus, Yahushua, den Smordes, tjänare och apostel, till dem som har fått en lika dyrbar tro som vi genom rättfärdigheten från vår Eloah och vår Frälsare Yahushua, den Smorde.” (2 Petr. 1:1)
Det är värt att notera att vår tro håller fast vid, inte någon egen förment rättfärdighet, utan på Yahuwahs Egna rättfärdighet. Paulus introducerar också sin diskussion om rättfärdighet genom tro på samma punkt:
”Därför att i detta blir Yahuwahs rättfärdighet uppenbarad av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.” (Rom. 1:17)
Vidare poängterar Paulus att Yahuwahs rättfärdighet, varandes den enda rättfärdighet som kan erhållas, inte är begränsad till någon särskild eller speciell grupp människor. Det är en uppenbar slutsats, om rättfärdigheten inte är mänsklig rättfärdighet, utan gudomlig.
”Yahuwahs rättfärdighet, som kommer genom Yahushua, den Smordes, tro, till alla och över alla dem som tror. Ty här finns ingen skillnad.” (Rom. 3:22)
Det etableras att endast Yahuwahs rättfärdighet är effektiv, och att den är tillgänglig till alla människor utan förhållning. Men än har det inte nämnts hur den rättfärdigheten överförs till mänskligheten. Processen beskrivs härnäst:
”… och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga genom Hans nåd, genom den befrielse som finns i den Smorde, Yahushua, vilken Yahuwah har ställt fram att vara en blidkande nådastol genom tron, i Hans blod, för att visa sin rättfärdighet, eftersom Han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit gjorda under Yahuwahs fördragsamhet.” (Rom. 3:24, 25)
Det mänskliga sinnet är så perverterat att det naturligen dras till frågan vad en person måste göra. Betraktandet av så kallade arbeten börjar redan i Paulus skrifter:
”Men den som inte håller sig till gärningarna, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.” (Rom. 4:5)
Men exakt vad för gärningar det är som är meningslösa kan argumenteras. På Luthers tid var det en fråga om ritualer som inte var underbyggda i Skrifterna, för det mesta. Och på Paulus tid var den brännande frågan inom Judaismen huruvida en vuxen konvertit måste omskäras vid omvändning. Följaktligen rann också detta gräl över till den tidiga ekkesian:
”Gäller nu denna saligprisning endast de omskurna eller också de oomskurna? Vi säger ju att tron blev räknad Abraham till rättfärdighet.” (Rom. 4:9)
Paulus visar med Abrahams exempel:
”Och han fick omskärelsens tecken som ett sigill på rättfärdigheten genom tron, som han hade medan han fortfarande var oomskuren. Ty så skulle han vara fader till alla oomskurna som tror, för att rättfärdighet skulle tillräknas också dem.” (Rom. 4:11)
Intressant nog så undviker Paulus frågan om goda gärningar som arbetsverk helt och hållet och fokuserar på öppnandet av rättfärdighet genom tro till hela mänskligheten. Löftets fokus är inte till mänskligheten som sådan, eftersom det skulle antyda att gärningar fordras, utan till Abrahams säd, alltså till Yahushua, som är denna världens arvinge. Öppnandet av frälsningen till alla människor är inte som funktion av alla människor, utan som funktion av det arv som Yahushua har vunnit. Detta är den logiska anledningen bakom handlingsverkens ineffektivitet:
”Ty det löftet att han skulle bli världens arvinge gavs Abraham och hans säd inte genom lagen, utan genom trons rättfärdighet.” (Rom. 4:13)
”Vad skall vi då säga? Jo, att hedningarna, som inte jagade efter rättfärdighet, de har fått rättfärdighet, den rättfärdighet som kommer av tron.” (Rom. 9:30)
Gärningar definieras i själva verket, som med omskärningen, som tillhörande ett särskilt folk istället för att vara till troende av alla folkslag som Yahushua ärver. Aspekten av gudomligt förordnat kungaskap i beaktande till rättfärdighet genom tro har till stor del blivit försummat, och det förklarar också den skeva uppfattning som spekulerar om gärningars relation med tro som Ellen White beklagar i tidigare nämnda text.
Då det är givet att rättfärdighet genom tro är Yahushuas rättsliga arv, som ärver världen, besegrar döden, och blir livets källa, så beror det konsekvent på den mänskliga relationen till Yahushuas återuppståndelse:
”Men den rättfärdighet som kommer av tro säger så: … Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta. Det är det ordet om tron som vi predikar. Ty om du med din mun bekänner Mästaren Yahushua och i ditt hjärta tror att Yahuwah har uppväckt Honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtats tro blir man rättfärdig, och med munnens bekännelse blir man frälst.” (Rom. 10: 6, 8-10)
Paulus ger en kortfattad utläggning av frågan till Galaterna:
”Ty genom Anden väntar vi på rättfärdighetens hopp genom tro.” (Gal. 5:5)
Både i Romarbrevet och Galaterbrevet förpassar Paulus ens egna verkningslösa rättfärdighet ihop med lagen. Kontexten är givetvis den Judiska ackommoderingen till Rom under det första århundradet, där lagen blir framlyft, och sålunda förvrängs och missbrukas. De två trådarna av den Israelitiska tron var lagen och den gudomligt förordnade, Messiasfiguren. Romarna var väldigt känsliga när det gällde någon rival till Caesar. För överlevnadens skull så fokuserade Judarna på lagen och lade Messias åt sidan. Fariséerna gjorde detta genom rabbinisk metod, den akademiska tillämpningen av lagen till alla livets aspekter. Sadducéerna gjorde detta genom vad de trodde var en bokstavlig tillämpning av lagen, men som begränsade den till de angivna områdena, vilket lämnade resten av livet öppet för kompromisser med Rom. Således förespråkade bägge en rättfärdighet genom lagen som förnekade Yahushua. Samtidigt är Messias kungliga roll central. Paulus är egentligen förkämpen, inte för en ny tro, utan för en konservativ Israelitisk tro: tro som var absolut lojalitet till den utnämnde härskaren, den gudomligt etablerade kungen. Detta framträder i summering i Filipperbrevet 3:9:
”… och bli funnen i Honom, inte med min egen rättfärdighet som kommer av lagen, utan den rättfärdighet som kommer genom tro på den Smorde, rättfärdigheten som är av Yahuwah genom tron.” (Fil. 3:9)
Men detta avlöser inte folket från deras moraliska förpliktelser efter Yahushuas ankomst från vad det gjorde innan Han kom, eller tidigare med kungariket Israels messiaser, eller än tidigare med perioden för domarnas och patriarkernas messiaser. Samtliga av de tidigare frälsarna och smorda kunde endast förse jordlig, fysisk tillfredsställning. Det bokstavliga hållandet av de Tio Budorden var både medlen och ändamålet, men att hålla budorden kunde inte förhindra människor från att dö. Yahushua kunde och förser evigt liv. Han förser inte mindre än Gamla Testamentets messiaser, som försåg med medlen för att hålla de Tio Budorden, utan Han förser än mer. Han ger evigt liv till dem som Han ärver genom Hans besegrande av döden. Så, när han skrev till Timoteus så kombinerar Paulus termerna rättfärdighet och tro med fromhet, kärlek, tålamodighet och saktmod:
”Men du, O människa av Yahuwah, håll dig borta från sådant och sök ivrigt efter rättfärdighet, gudsfruktan, fromhet, tro, kärlek, tålamod och saktmod.” (1 Tim. 6:11)
De positiva dygderna kompletteras genom att fly synden:
”Fly bort från ungdomens begär, sök istället ivrigt efter rättfärdighet, tro, barmhärtighet och frid med dem som av rent hjärta åkallar Mästaren.” (2 Tim. 2:22)
En hel teologi av rättfärdighet genom tro står därmed att finnas bara genom granskningen av de mindre än tjugotalet texter som direkt nämner orden "rättfärdighet genom tro".
Kanske finns inget exempel av rättfärdighet genom tro som är mer talande än just arken. De som bemödat att hålla lagen, men inte gick ombord arken, drunknade med de öppet syndande. Inget kan mer livfullt och vältaligt uttrycka hur och varför rättfärdigheten genom tron inte är av lagens gärningar kommen.
”Genom tron byggde Noa i gudsfruktan en ark till räddning för sitt hus, sedan han hade fått en gudomlig varning om de ting som ännu inte var synliga, och genom den dömde han världen och blev arvinge till den rättfärdighet, som är av tron.” (Hebr. 11:7)